sarahs krypin

Bokslut... i dubbel bemärkelse

2006-09-16T13:28:00.000+02:00

Maj 2003

För tionde gången betraktar kvinnan sitt armbandsur och konstaterar att det endast har gått tio minuter sedan sista gången hon tittade på det. Hennes blick går mot flygplansfönstret och planlöst vandrar den över molnen utanför. Likt lerskulpturer står de uppradade på en oskönjbar hylla och hon urskiljer figurer som för henne liknar fåglar, som för någon annan liknar fiskar. Man ser det man vill se, konstaterar hon för sig själv. Flygvärdinnan vandrar i gången med sin vagn och med ett vänligt leende undrar hon om hon vill ha något att dricka. Kvinnan ler tillbaka, glädje utanpå, sorg och förvirring inuti. Kaffe tack.
Hon dricker och ignorerar hettan som bränner på tungan. Bakom henne gråter ett barn, framför henne prasslar en tidning, en gammal man stödjer sig på en käpp på väg till toaletten. Allt händer men för kvinnan ter det sig mer som ett skådespel där hon är publik. Mot sin vilja småler hon för sig själv och suckar över sina dramatiska tankar. Hon är där och nu, och det är allt utom ett skådespel. Det är ren och skär verklighet. Hon sitter på ett plan mellan Italien och Sverige, mellan hemma och borta, mellan borta och hemma, mellan kärlek och smärta, mellan en levande far och en döende far. Vart har tiden tagit vägen frågar hon sig. Fjorton år har svept förbi som en stormvind. Hon har lekt bort dem, skrattat bort dem, gråtit bort dem, älskat bort dem och någonstans långt under trängt bort dem. Förnekat ett liv, bejakat ett annat.
Många tusen meter under dem syns de snötäckta alperna och hon beskådar skönheten hos dem, minns en dag för länge sedan när hon var där. Någonstans inom sig avundas hon alla de människor som sitter på planet med förväntansfulla blickar och tittar ut. Vissa har hemlängtan och är lyckliga över att komma hem, andra ska åka på sin första semester i det lilla landet långt borta. För henne själv handlar det inte om något av det. Istället är det livets allvar som kallar på henne, en känsla av att göra något man inte vill men som man är tvungen att göra. Återigen vandrar flygvärdinnan förbi med sin vagn, nu lastad med taxfreevaror. Folk köper parfymer, choklad och chica solglasögon från Gucci. Flygvärdinnan drar kreditkortsslipar och tar emot utländsk valuta. En gång i tiden ville hon själv bli flygvärdinna, som hennes mor en gång hade varit. Idag är hon glad att det trots allt inte är hon som går med sin vagn och ett påklistrat leende och serverar kaffe och säljer parfym. Möjligtvis var det så hennes mor hade lett när hennes far blev handlöst förälskad i henne och gjorde allt för att vinna hennes kärlek. När han vann den sopade han golvet med den och hennes mor blev en fånge på livstid. Leendet fick en annan betydelse och livet var inte längre så enkelt som att sälja parfymer till turister och servera kaffe till affärsmän.
De snötäckta alperna ligger långt bakom dem och målet för resan börjar närma sig. Piloten tar till orda i högtalaren och berättar att vädret i Stockholm är ostadigt, omkring 18 grader men sikten är bra, möjligtvis kan det bli något turbulent och han uppmanar alla att behålla sina säkerhetsbälten på. Som i protest knäpper hon upp säkerhetsbältet och ler åt sitt trots medan alla andra knäpper igen sina. På ett sätt verkar det enklast att störta tänker hon för sig själv, att försvinna i Östersjön och så småningom bli bortglömd. En stund leker hon med tanken men konstaterar att hennes livsvilja är för stark, för mycket som väntar på henne och återigen knäpper hon bältet. Han är inte värd det tänker hon. Han ska inte få förstöra hennes liv också. Har han inte lyckats hittills ska han inte få göra det nu heller, inte ens på sin egen dödsbädd. Eller har han lyckats? Hon tänker tillbaka på sitt liv, dyra presenter och tjusig villa i Sverige, trång lägenhet och smutsiga gator i Italien, trerätters middag i Sverige, spaghetti con pomodoro i Italien, kyla och hårdhet i Sverige, värme och kärlek i Italien, förlust i Sverige, gåva i Italien. Utan att märka det skakar hon beslutsamt på huvudet, det han har förlorat har hon vunnit. Ett liv rymmer mer än ett kreditkort i platinum, det har hennes mor om inte annat fått erfara. Förhoppningsvis även hennes far.

Snart hörs pilotens röst igen, man förbereder nu för landning på Stockholm/Arlanda. Alla ombeds sitta ner, spänna fast sina säkerhetsbälten och ha en trevlig visit i Stockholm.
Copyright 2006 av Sarah Bava

Texten ovan är hämtad från en bok jag började skriva våren 2003. Sen dess har jag skrivit 297 sidor... att skriva är det bästa jag vet men senaste året har jag tyvärr legat lågt på den fronten. Visst, jag har plitat ner vardagstankar i bloggen, men att skriva boken färdigt är definitivt mitt drömprojekt som jag har försakat allt för mycket känner jag nu. Att skriva är en process, jag vrider och vänder, lever mig in otroligt mycket, petar med minsta detalj, kräver tid och naturligtvis inspiration. Boken är mitt lilla hjärtebarn, och den finns alltid i mina tankar, även när det legat på is. Och nu vill jag avsluta den. Har känt skrivklådan länge.
Har därmed bestämt mig för att göra bokslut, för min bok, men också för bloggen. Tiden räcker tyvärr inte till.

1 oktober börjar mitt nya jobb (pirrigt) och på något underligt sätt har det gett mig inspiration till att fortsätta med boken...ny fas eller nåt...
Ni som har läst min blogg vet nog alla att jag har lärt mig älska en konstig, tudelad, kaotisk, vacker och mycket speciell stad i Italien, nämligen Napoli, och det är framförallt det jag vill
förmedla i boken...

Avslutar därför med ett litet stycke till ur boken:

En vecka senare var Agnes förälskad. Hon var förälskad i någon som varje dag mötte henne med generositet och öppen famn, som varje morgon väckte henne ljudligt men med ett stort leende, som var både färgstark, varm och explosiv men också illaluktande, oberäknelig och ouppfostrad. Agnes var förälskad i Napoli. Någonstans upplevde hon staden som sin far, med dubbla ansikten. Från ena hållet möttes hon av den fantastiska vyn, det lekfulla havet med Napolis panorama där staden smög sig ner från vulkanen Vesuvius bedrägliga topp. Från andra hållet såg hon smutsen, de osminkade husen och den kaotiska trafiken. Dofter av hav och tång blandades med avgaser och länge liggande sopor. Dock var staden mer ärlig än hennes far och den visade lika glatt upp båda sina ansikten. Napolitanarna försökte inte dölja något och alla var lika stolta över sin stad. Och Agnes var hopplöst förälskad.
Copyright 2006 av Sarah Bava

Självklart kommer jag att titta in till mina favvobloggar även i fortsättningen och lämna ett och annat avtryck. Tack för det här året och tack för mig ;-)

Sarah

Nytt jobb!

2006-09-04T22:07:00.000+02:00

Idag när jag kom till jobbet ville ägaren till butiken där jag jobbar ta ett snack med mig... gulp!

Sånt är alltid nervöst förstås men döm om min förvåning när han frågade mig om jag var intresserad av att bli butiksansvarig!

Jobbet innebär förstås mer ansvar över driften, nyanställningar, schema, säljkontakter mm, men på köpet får jag också ett mycket bättre schema och inget helgjobb. Det känns verkligen som en rolig och intressant utmaning förnat med lite pirr i magen, och jag hoppas verkligen att allt kommer att fungera bra.

Var bara tvungen att berätta... :D

Grillad biff med en touch av avundsjuka

2006-09-03T11:06:00.000+02:00

Igår var vi bjudna på grillfest hos en av makens kollegor. Vi skulle till deras sommarstuga på Öland. Ingen av oss har varit där tidigare så jag hade väl min bild av hur en sommarstuga brukar se ut... mulltoa, gammal spis med typ två plattor, knarrigt trägolv och gröna tapeter... och så kommer vi dit och det visar sig vara ett supermodernt nybyggt hus med panoramafönster, minst 5 m i takhöjd, spots i hela taket, skitsnygga tapeter, badrum med värmeslingor i golvet,biljardbord, kamin, kanonfräscht kök, allt sprojtans nytt... ja, det var verkligen sååå snyggt.

Och ja, jag måste erkänna att de grillade biffarna kryddades med lite avundsjuka från min sida. För ett sånt sommarhus (inte sommarstuga) vill jag också ha!

En stuga utan varmvatten och el ute i skogen har aldrig lockat mig, det kan jag villigt erkänna. Semester för mig ska vara bekvämt, som hemma, eller rentav bättre. Men att spendera sommaren i det huset skulle inte vara helt fel. Havet låg väl på 3 min gångavstånd ca och eftersom det var som en sommarstugeby intill en stor camping var man absolut inte isolerad, vilket också passar mig utmärkt.

De berättade att de hade hållit på att bygga på huset i tre år och att det var deras hobby... och där sprack väl min dröm om ett liknande hus. Varken jag eller maken är särskilt händiga, och obegränsat med pengar har vi ju absolut inte, dessutom är vi ju i Italien på somrarna vilket inte heller är helt fel. Men när jag gick där med gapande mun och bara sög in allt det fina, ja då var det svårt att inte känna sig liiite avundsjuk iaf. Vill ha!

Väldigt rolig fest blev det iaf, det var makens alla kollegor med familjer, vi inklusive dotterns pojkvän och dessutom vovsen, en härlig brokig samling av människor... den som inte har sett en hund spela brännboll skulle ha varit med igår ;-)

Vädret var toppen och vid niotiden promenerade vi ner till havet och några hågade tog ett uppfriskande dopp(dock inte jag), det var helt mörkt, månen lyste som en aprikos på himlen och Ölandsbron glittrade i hela sin prakt. Helt enkelt jättevackert. (Tyvärr syns inte månen här)

Ja, det blev mycket skratt igår kväll, och även om jag inte vill tänka att sommaren är slut än så kändes det som en härlig avslutning på något sätt. Nu ska visserligen vi ha en fest hemma hos oss om några veckor med samma människor, och om väderprognoserna stämmer ska ju sommaren hålla i sig under september också, åtminstone här i söder. Så det är väl bara att hålla tummarna för det.

Idag ska vi gå och titta på den här filmen:

...och jag tror att det är bäddat för en del skratt då med. Hoppas!

I väntan på sotaren

2006-09-01T11:16:00.000+02:00

När man har hus måste man vänta på sotaren. Och därmed ta ledigt från jobbet några timmar. Så här sitter jag nu, hemma, i lugn och ro. På lappen stod det mellan kl.10-12, så det hoppas jag håller...

Har också hunnit ringa fiskaffären och beställa hjärtmusslor, färska räkor och havskräftor till vår middag ikväll. Maken ska laga smaskig pasta och dotterns pojkvän kommer och ska äta med oss. (En riktig toppenkille för övrigt).

Och i brevlådan kom idag hennes splitter nya Visakort som tillhör hennes nya konto där hon ska få barnbidraget... gissa om hon är nöjd, och gissa att jag känner att hon har blivit såå stor. När barnen var små märkte man att de blev större på att de slutade med napp, slutade med blöja och lärde sig nya ord. Nu är det pojkvänner på middag och blanka Visakort. Tiden flyger iväg.

Sonen blir stor nästa år tycker han, då får han flyga själv till Stockholm på ungdomsbiljett. Han vill förstås också ha ett Visakort men det dröjer nog ett par år till eftersom de måste vara 13 år. Och jag ler lite i smyg. Han är fortfarande min lilla kille, fast det säger jag förstås inte högt. Men mysa lite kan man väl få göra.

Maken tycker att det verkligen är läge för en sladdis nu: "Då har vi ju en kvar när de andra två blir vuxna och flyttar hemifrån".
Men jag vet inte jag, då måste jag ju ha tid för mina kommande barnbarn... ;-)

Lite funderingar sådär i väntan på sotaren. Och nu knackar det visst på dörren...

Irritationsmoment

2006-08-28T13:28:00.000+02:00

Min make är underbar på alla sätt men han har en irriterande ovana som jag kan reta mig på extremt mycket...

Ex. från diskussion i morse:

Maken som kommer nerspringande i trappan:Måste du byta plats på allt jämt?

Jag förvånat: Vaddå byta plats på allt, jämt?

Maken: Ja, topsen ligger helt plötsligt inte kvar i badrummet uppe...

Jag sneglande på en förpackning tops som har hamnat i köket: Du måste mena den här förpackningen som Du tog ner när du skulle rengöra tangentbordet till datorn häromdan....

Snacka om att hårddra! Byta plats på allt jämt...hmpf...

Eller så fungerar inte internet:

Maken irriterat: Alltså vad gör Ni med datorn?
Hm, ni...

Maken hittar inte luren till den bärbara telefonen:

"Ni måste verkligen lära er att sätta i luren i laddaren när ni har pratat klart" (irriterat)

Dagen efter letar barnen letar efter luren när den ringer, och hittar den i vardagsrummet där maken satt och pratade en stund tidigare.
" Pappa, du måste lära dig att sätta tillbaks luren..." hihi

Maken muttrar: Ja, bra att ni har lärt er nu iaf...

Maken suckandes i köket med två öppna kökslådor:

" Jag hittar aldrig nånting... var sjutton är saxen"

Jag tar fram en sax ur varje låda: "Duger inte de här?..."

Maken slår sig på diskmaskinen när den är öppen eftersom jag håller på att diska:

"Hopplöst när allting alltid står i vägen!"

Jag: Annars kanske man kan se sig för också...

Det här är bara en smakbit. Tur att han har så många fina egenskaper som överväger ;-)

Spontana infall

2006-08-27T11:17:00.000+02:00

Jag är till naturen en rastlös person som trivs bäst när det händer saker runt mig men som får klåda när livet blir allt för enformigt och förutsägbart. Jag tycker att spontanitet berikar livet och jag hatar att planera för mycket. På både gott och ont är jag gift med en man som är precis likadan vilket ibland innebär att vårt liv ur en utomståendes ögon nog kan te sig väldigt oorganiserat ibland.

Saken är den att jag tycker att det är just de där spontana infallen som blir guldkorn i vardagen.
Vår flytt från Stockholm till Småland gjorde vi på vinst och förlust.
När jag var hemma med barnen kunde vi helt spontant bestämma att vi skulle dra till Italien och just de spontana semestrarna blev ju som mest mysiga eftersom man inte hann bygga upp några som helst förväntningar innan utan det blev som det blev helt enkelt.
Middagar planerar vi sällan långt i förväg (veckohandling är inget för oss) utan är vi sugna på en trerättersmiddag med gott vin en sketen tisdag i november så kör vi på det.
Att köpa hus var absolut inget vi planerade utan vi fick syn på bilder från huset, vi kände att det var precis i vår smak och slog till, och än så länge trivs vi alldeles utmärkt.
När syrran ringde från Stockholm i somras några dagar innan vi skulle till Napoli, slutade det med att hon och barnen nästa dag kom ner till oss i Småland och vi fick tre toppendagar tillsammans, bara så där. Underbart!

Tyvärr är det ju dock så att man måste diciplinera sig ibland, man har barn att tänka på, de måste naturligtvis ha ett någorlunda tryggt liv att luta sig tillbaka på. Man är vuxen helt enkelt och har ett ansvar. Räkningar måste betalas, man måste jobba, barnen måste ha rena kläder och mat på bordet, de måste sköta sin skola och försöka bygga för en bra framtid.

Och det är då jag blir så himla kluven.

När jag då läste exilmammans inlägg idag fick jag en så härlig förväntansfull känsla, och ärligt talat kände jag ett litet sting av avundsjuka ;-), för de har gjort precis det som jag så många gånger har känt att jag skulle vilja göra. De förverkligade deras dröm om att bo i Italien, utan att kunna ett ord italienska, de åkte och tittade på hus och bestämde sig direkt, osv. Jag tycker det är underbart att läsa sånt, snacka om att vara spontana! Och så tänker jag att nu säger jag till maken: "Vi flyttar! Jag kan plugga eller nåt, du hittar säkert nåt jobb, lägenheter måste väl finnas, tänk vad härligt, vi bygger ett nytt liv, solen skiner..." (precis det som maken har sagt till mig många gånger).

Men istället upptäcker jag till min förvåning att jag börjar planera för mycket... då måste vi ju hyra ut huset så att vi har det kvar om vi skulle komma tillbaka.
Och jag måste absolut ha tjänstledighet, så att jag har ett jobb att komma tillbaka till,
och hur funkar det med framförallt dotterns utbildning sen,
gymnasiet,
makens företag,
alla möbler...
och så känner jag att jag inte är ett dugg spontan egentligen. Och suckar djupt. För när jag tänker i de banorna låser det sig helt.

Jag har alltid drömt om att bo utomlands någon gång i mitt liv, och här står jag med en italiensk make, vi pratar italienska, och har en stor familj i Italien, och ändå blockerar jag mig. Tänker att jag måste ha något att komma tillbaka till, annars går det inte. För visst är en flytt till ett annat land ett stort steg, och jag beundrar verkligen de som till slut vågar ta steget, i synnerhet när man har familj. För maken var flytten till Sverige inget han tänkte över särskilt noga en gång i tiden, kärleken drog (inte jag dock) och han tvekade inte en sekund. Men som han säger idag: "Då var det mer något temporärt, jag var 18 år och hela livet låg framför mig,jag har alltid tänkt att jag skulle komma tillbaka till Italien, nu har tiden gått och det blir bara svårare och svårare"...

Och jag lider med honom och tänker att jag inte skulle vilja hamna i den situationen själv. Och kanske därav också känner mig mer betänksam när det kommer till kritan. För att inte tala om kluvenheten, jag älskar spontanitet, jag hatar att planera, men kanske bara när det handlar om mindre saker. När det handlar om de stora sakerna i livet blir det plötsligt mer komplicerat. Att följa hjärtat eller hjärnan, det är frågan. Ska jag låta de spontana infallen i vardagen sträcka sig till oplanerade middagar, plötsliga resor till Ikea, en weekendresa nånstans, ett oväntat restaurangbesök, eller köp av nya stövlar som spräcker månadsbudgeten totalt (som att vi skulle ha en sån...)? Eller ska man tänja lite mer på gränserna? Den som lever får se.

Nu trivs jag med mitt liv väldigt bra trots allt. Jag har ett roligt jobb, en underbar familj, gosig vovve, trivs med mitt hus, och jag försöker leva i nuet så gott det går. Men längtan efter de stora spontana infallen kommer nog alltid att spöka för mig.....

Liten rapport

2006-08-24T09:32:00.000+02:00

Nej, jag har inte lagt ner den här bloggen även om man skulle kunna tro det... usch, jag har verkligen varit dålig på att uppdatera senaste tiden :-(

Men nu har livet återgått lite till det vanliga igen. Maken har haft mycket att göra i sitt företag, är man egen så ligger liksom allt jobb kvar när man är på semester, så han hade väl en del att ta tag i minst sagt. Och på mitt jobb har det också varit fullt ös, folk på semester, sjukdom och lika mycket att göra som vanligt. Dessutom har jag fullt upp med att utbilda en ny kollega, och förhoppningsvis få tag på en till... vi har nämligen snart fyra mammalediga, och en tjej som snart ska flytta... hjälp! asfaltsblomma hade du bott i Kalmar, hade vi anställt dig direkt ;-) Chefen suckade djupt och lämnade över en bunt papper med potentiella kollegor till mig: Snälla, ring dem, intervjua dem och hitta en riktig stjärna....
Samtidigt konsterar jag att det är då jag trivs, när det är mycket att göra, problem att lösa, lite stress och lite kaos. Och sen har vi så himla kul, alla tjejer på jobbet, mycket skratt bidrar ju till en givande arbetsmiljö, och det kan man lugnt säga att vi har. Ja, just nu känner jag verkligen att jag trivs med jobbet!

Barnen har börjat skolan, och verkar rätt nöjda med det faktiskt. Dottern börjar ju åttan nu och betygen hägrar... och eftersom hon ska bli naturvetare så satsar hon för fullt. Matte, NO och språk är hennes favoritämnen så det ska förhoppningsvis gå alldeles utmärkt och hon har redan börjat kolla runt bra gymnasieutbildningar. Ambitiös pojkvän och ambitiös kompis har bra inflytande :-)

Sonen känner sig stor nu när han har börjat femman, de har bytt sida på skolgården, och går nu med de större barnen. Cooolt tycker sonen! Hans klass delades ju efter fyran, och till råga på allt skulle de få en ny lärare, så det var lite nervöst att börja förstås. Som väl var fick hans bästa kompisar gå kvar med honom, läraren verkar jättebra, och sonen verkar trots allt nöjd. Och jag håller tummarna:-)

Shit, barnen är så stora nu! Men det är verkligen roligt att se dem utvecklas. Det är en härlig tid tycker jag, samtidigt som jag fasar för den dag de flyttar. Kan de inte stanna upp lite i växten nu? Kanske man kan dra ut på det liiite mer liksom... hm. Men de är underbara och jag önskar dem all lycka i världen.

För övrigt är jag så less på den här augustimånadens väder. Grått och regnigt. Åskskurar. Suck. Om bara sommaren vore lite längre. Då skulle nog jag vara världens lyckligaste människa just nu. Men man kan väl inte få allt :-(
Hittade fyra sistaminuten till Rom den 28:e augusti. 495 :- styck! För oss fyra blev det 1970 :- tor, helt sjukt billigt. Gissa om jag blev sugen att ta ut mina sista fyra semesterdagar och bara dra, men de ska jag spara till jul och nyår. Som det ser ut nu så ska vi fira nyår i Napoli! Kul!

Nu ska jag dammsuga och torka golv!

Höjden av lyx

2006-08-12T11:18:00.000+02:00

I morse vaknade vi av att himlen fullkomligen öppnade sig, regnet ös-ös-öste ner, det stormade och åskade. Jag rusade upp, stängde alla öppna fönster och balkongdörren och sen kunde jag glatt krypa ner i sängen igen. Utan stress, inte ens hunden verkade vilja gå ut, och sen ligga i en varm säng och lyssna på det smattrande regnet och åskan som mullrade i fjärran, det är höjden av lyx!
Tycker jag :-)

Stadsfest 2

2006-08-11T22:33:00.000+02:00

Vilken härlig kväll det blev igår! Artisterna var bra allihop, Bosson, Amy Diamond, Ola från Idol, Shirley Clamp, Evan och sist men absolut inte minst... Patrik Isaksson, definitivt min personliga favorit. Stämningen var på topp, vädret var helt perfekt, massor med folk... dottern och lillasyster var alldeles hesa efter allt skrikande. Gert Fylking drev med smålänningar genom att sjunga Små-länningar, Små-länningar, är lustiga att se osv (nånting om att små snoppar, små snoppar och snåla äro de), istället för klassikern Små grodorna....
Middag lagades halvtolv inatt ( pasta i tomatsås och provola i tomatsås, mums) och jag lovar att jag somnade gott sen!
Men en jättehärlig sommarkväll blev det... och jag vill inte att det ska bli höst snart, snyyyyft!

Stadsfest

2006-08-10T19:23:00.000+02:00

Ikväll har vi stadsfest i Kalmar med konsert och tivoli och allt möjligt smått och gott, och därför sitter jag här på jobbet och väntar på maken som ska hämta upp mig så att vi kan åka dit. Barnen är redan installerade med mormor framför scenen där diverse artister ska uppträda som Patrik Isaksson, Shirley Clamp, Amy Diamond m.fl.
Solen skiner, massa folk i farten, en matbit nånstans, kanske en kall öl på ngn uteservering :-)
Faktiskt himla mysigt tycker jag!

Tjingeling

Det här med att vara glad och nöjd...

2006-08-05T10:21:00.000+02:00

Just nu är jag så irriterad på mig själv...

Vi har haft en toppensemester, vi har ett jättefint (tycker iaf jag) hus, jag har jobb, maken har sitt företag, igårkväll var vi på italiensk restaurang i Kalmar och åt jättegott, idag är vi bjudna på fest (2 fester t.o.m, var dock tvungna att välja en), idag är det lördag och jag är ledig...

Ändå sitter jag här och lyssar på Io Vagabodo med I Nomadi (gammal men jättevacker italiensk låt) för typ 10:e gången och känner mig tom och rastlös, less och uttråkad. Är det inte meningen att man ska komma hem från semestern och tänka: " Åh vad skönt att komma hem till sitt vanliga igen, sina egna rutiner, borta bra men hemma bäst osv..."

Istället känner jag hur tristessen smyger sig på. Det finns ingen utmaning. Bara enkelt, okomplicerat och förutsägbart. Egentligen är nog varken maken, jag eller våra barn de typen av mäniskor som passar i ett lugnt och stilla villaliv i en liten småstad, när barnen var små längtade man efter det och behövde den tryggheten, men nu känns det inte så längre.

"Man lever bara en gång" är makens mantra. Nu hoppas jag att det inte stämmer, men om det är så måste man ju verkligen leva det fullt ut. Vi flyttade hit från Stockholm år 2ooo, sex år har vi bott här, skapat oss ett liv, en trygghet, men betyder det att vi är färdiga nu. Eller behöver man bara komma in i det vanliga igen och inse hur bra man har det? Maken vill tillbaka till Italien det vet jag, sonen längtar efter Stockholm, dottern vill till Napoli även om hon just nu har pojkvännen och sin älskade A (min lillasyster) här nere... och jag, vad vill jag? Italien lockar mig absolut, jag trivs med mentaliteten där, klimatet, maten, vi har en stor och härlig familj där, men mycket känns komplicerat där också, iaf när man står på ruta ett.

I Stockholm är det egentligen bara min allra käraste syster och hennes familj som jag saknar. Eller, självklart saknar jag staden också, men det känns ändå som vi är färdiga där på ngt sätt.
Jag längtar inte tillbaka till livet i förorten (Märsta, tristare än vilken småstad som helst), men det är jätteroligt att hälsa på. Syster bor iofs i Sigtuna, jättesöt stad, gulligt, fint och puttinuttigt på alla sätt, men inget för oss. Vi är kanske för oborstade... hihi.

Men ändå har vi det ju så bra där vi är, iaf på det sätt som samhällets normer bygger på, och jag borde känna mig nöjd (vilket jag också gjorde första veckan på semestern).
Måste nog byta låt tror jag, och försöka ta mig i kragen. Och så får det bli lite sol så att jag kan öppna poolen, och jag ska göra mig iordning till festen, och vara glad och nöjd och inte så grymt bortskämd och gnällig... skärpning.

Just nu...

2006-08-04T16:42:00.000+02:00

... vill jag sitta på svärföräldrarnas takterass, äta god mat och titta ut över Napolis fantastiska vy.

... vill jag sucka över att solen är stekhet och ta ett svalkande dopp i Cetaras (Sorrento) kristallklara vatten.

... vill jag ligga i poolen på Ditellandias vattenpalats utanför Napoli och kika på alla som glatt dansar (däribland mina barn) till King Africas "La bomba sexy" (kul låt som spelas varje sommar när vi är i Napoli).

... vill jag gå längs strandpromenaden i Napoli och äta på en mysig restaurang i Castell dell´Ovo

...vill jag öppna fönsterrutorna på vår lilla Fiat 500 som vi kuskar runt med i Italien och känna hur håret blåser åt alla håll (AC, släng dig i väggen), självklart också i ögonen.

... vill jag kolla på Hipp hipp hora dubbad till italienska.

... vill jag förfasa mig över trafiken i Napoli och skaka på huvudet åt maken som blir som en tok och kryssar mellan filer och trafikstockningar utan några som helst hämningar.

... vill jag sucka över fyrverkerier som för sjätte kvällen i rad exploderar över Napolis himmel och stör när man försöker prata...

Just nu vill jag inte jobba, jag längtar tillbaka till La bella Napoli!!!! Suuck! Nåja, det blir middag på italiensk restaurang ikväll iaf....

Allting har ett slut

2006-08-01T16:37:00.000+02:00

Vi i Gaeta
Jag anser själv att jag för det mesta är bra på att leva i nuet. Njuta av det som är just nu utan att bekymra sig om att det snart är slut, eller vad som ska hända sen...
Och den här semestern har jag verkligen njutit av varje dag, varje timme, ja t.o.m varje minut. Jag har en dag kvar, sen är den obönhörligen slut. Men vi har haft det underbart på alla sätt. Första veckan spenderade jag ju vid vår egen pool med strålande väder varje dag, sen kom syrran och barnen och det lättjefulla livet fortsatte några dagar till. Sen åkte vi tillsammans upp till Stockholm eftersom vi skulle flyga från Arlanda till Napoli, och lämnade samtidigt vår lilla vovse hos syrran som var så gullig och tog hand om honom när vi skulle till Italien. Veckorna i Italien bjöd på sol, sol, sol, massa god mat, shopping, härliga bad och massa glada skratt med vänner och släktingar. När man kommer dit känns det som att man har all tid i världen framför sig men ack så fort det går.

Efter Napoli åkte vi tillbaka till Stockholm och stannade några dagar för nya äventyr...

Jag och dottern tog en tur över Stockholm,
riktigt häftigt var det!

Systerdottern tar en liten tur hon också...

Maken med systerdotter i solen på Gröna Lund.

(Gissa vem som skulle vilja ha en egen liten tvååring att busa med hemma....)

Men som sagt, allting har ett slut, så även underbara semestrar. Och semestern inbjuder till frågor... Ska man verkligen jobba så mycket som man gör? Bor vi precis där vi vill? Är det verkligen ett år kvar till nästa gång? Vad vill vi mer hinna med i livet egentligen? Vart är det bäst att bo, Italien, Napoli, Sverige, Stockholm, Småland....?

Det tar lite tid innan man kommer ner på jorden igen kan man ju lugnt säga...

SEMESTER!!!!

2006-07-03T14:08:00.000+02:00

Just nu står termometern på 32 gr i vår trädgård, poolen glittrar ikapp med solen och mina ögon, jag lovar... Semestern har börjat och livet kan nog inte kännas mycket bättre :D, den här veckan ska jag bara ta det luuugnt, slappa vid poolen och grunda en trevlig solbränna innan vi åker till La bella Italia den 11:e för mer sol, bad och massor med god mat tills vi kommer hem igen den 29:e. Jobbigt... not :D

På återseende!

Sommar, sommar, sommar

2006-06-19T08:56:00.000+02:00

Det är så här jag minns sommaren från jag var liten... varmt och soligt, ibland lite mulet men ändå varmt, och inte bara någon dag utan hela tiden. Det är underbart just nu tycker jag. Poolen är frenetiskt använd, vi har haft grillkvällar ute i trädgården utan att frysa, och doften från alla ljuvliga blommor ligger som sammet i luften, den vita syrenen är vackrast tycker jag. Jag vill bara ta den här tiden i min famn och spara den där och kanske släppa ut den någon gång i vinter när kylan och mörkret har tagit över. Till midsommarhelgen åker vi till syrran i Stockholm och sen kan nedräkningen till semestern börja.
Bloggen är inte högprioriterad just nu. För mycket annat som distraherar runt omkring. Jag ler.
Ha en härlig sommar alla! På återseende :-)

Sopbilen och sommarlycka

2006-06-08T08:56:00.000+02:00

Jag trodde aldrig att jag skulle längta så mycket efter sopbilen som jag har gjort de senaste dagarna... vår tunna blev oturligt nog inte tömd vid Kristi himmelsfärdshelgen eftersom jag trodde att den skulle tömmas på onsdagen istället för på den vanliga torsdagen som var röd dag, vilket också våra grannar verkade tro. Skillnaden var att de andra tydligen märkte att tunnan inte var tömd och ställde ut den på torsdagen igen... det gjorde inte vi, tack vare sopsorteringen kanske, och på torsdagsmorronen väcktes jag av att sopbilen kom och tömde grannarnas tunnor medan vår förblev otömd... och jag lovar att den stinker, och att flugorna har "the time of their life" runt vår tunna. URK! Gissa vem som körde ut tunnan tidigt i morse :-)

Sonens födelsedagsfester är avklarade och han är grymt nöjd över alla fina presenter han har fått, och nu är han bara liiite deppig eftersom det är ett helt halvår kvar till julafton:( Personligen är julafton det sista som dyker upp i mitt huvud just nu kan jag väl villigt erkänna, för till helgen ska det ju bli högsommarvärme och detta fenomen har jag lyckats pricka in med tre dagars ledighet! Yes!

Och dottern bäddade självmant sin säng och städade rummet i går morse för första gången i sitt liv tror jag... förvånad mamma mottog detta faktum med glädje och fascination... men fick en förklaring till det hela när jag ringde hem från jobbet och pratade med sonen. A var hos dottern! Och A är en Han som baaara är en jättebra kompis enligt dottern... hm... Denna A har upptagit dotterns liv i ett antal veckor nu... dottern har t.o.m hjälpt honom att passa fyraårige lillebrorsan... och nu städar hon självmant rummet och bäddar sängen... Iaf är han jättetrevlig och jag väntar med spänning på fortsättningen... (det börjar likna kärlek banne mig *viskar*)

... och sommaren är bara så underbar just nu!

Grattis! Grattis! Grattis!

2006-06-04T12:39:00.000+02:00

Nu är det vår lilla (eller lilla och lilla...) prins i familjen som fyller år idag! 11 år blir han och mamma skakar förvirrat på huvudet... vart tog de 11 åren vägen?
I morse firades han såklart med många paket, och ikväll kommer släkten med ännu fler paket och lyckan är given... (jag vet vad du ska få ;-)
Massor med kramar och pussar till dig D och ha en underbar födelsedag!

(Bild på födelsedagsbarnet kommer, står vid jobbdatorn nu och ja, jag jobbar på en solig söndag när min son fyller år :-( typiskt...

Hjälp, semester!

2006-06-02T13:50:00.000+02:00

Hjälp! Nu är vi inne i juni och nedräkningen mot Semestern kan börja... en otroligt skön känsla men samtidigt väldigt stressande för nu måste vi... börja planera för resan, köpa flygbiljetter, förnya barnens pass, ordna med hundvakt, köpa ny bikini (jag), bestämma exakt resdatum, hur länge, osv... och juni kryddas dessutom av skolavslutningar, sonens födelsedag, avslutningsfester, och självklart lika mycket arbetstid som vanligt.
Semestern är hett efterlängtad men veckorna innan ger mig magknip. De fyra veckorna av ledighet är sååååå dyrbara, mentalt (men också materiellt :S), och allt måste ju bli så bra... man skulle behöva ett par veckor ledighet innan bara för att förbereda för semestern så att man njuter fullt ut de fyra veckorna sen... men, men...
Nåja, det är bara att bita ihop för jag vet ju hur härligt det är när semestern väl är igång, och framförallt är den välbehövlig. Så nu är det bara att köra racet några veckor... ska försöka titta in här då och då :-)

Snyyyyyft!

2006-05-29T13:30:00.000+02:00

No comments :-(

Fullt hus och fullt upp

2006-05-26T09:08:00.000+02:00

Nu är det som det ska den här helgen! Syrran är här med familj, huset fullt med skratt och prat, skällande hundar och tjoande barn. God mat och förhoppningsvis hyfsat väder...
Tyvärr måste jag jobba idag :-( men jag ska försöka gå tidigare, och imorron konfirmerar sig lillsyrran så det blir konfirmationsfest.
Fullt hus och fullt upp (= dålig uppdatering i bloggen) men det är härligt :D

Återkommer efter helgen! Ha det så gott!

På allmän begäran...

2006-05-20T10:40:00.000+02:00

Så här fint låg den i asken när jag öppnade,
med en liten rosenknopp...

Kanske man ser någorlunda iaf...

Sagan om ringen

2006-05-19T13:42:00.000+02:00

När jag och E gifte oss för 15 år sen var väl inte pengar något man hade överdrivet mycket av. Visserligen är det väl inte så att vi dräller av det i dag heller men ekonomin är kanske något mer stadgad... iaf första veckan efter lön ;-)
Nåväl, när det var dags för bröllop så var det mamma som hjälpte oss med det mesta. Hon sydde min klänning och ordnade med bröllopsfest, och dessutom gav hon mig en ring som skulle vara vigselringen, en symbol för rättare sagt. Naturligtvis hade både maken och jag stora planer, om några år eller så skulle vi ju gifta oss i Italien också, och ring skulle vi köpa så fort som möjligt.... och åren gick och så också tankarna på storslaget italienskt bröllop, gräddtårteklänning och fantastisk ring eftersom man ganska snart insåg att det var ganska oviktigt i sammanhanget egentligen.

Igår firade vi alltså 15 år tillsammans. Maken hämtade mig på jobbet och jag satte mig som vanligt i framsätet och nästan omgående började han prata om något som eventuellt kunde ligga i handsfacket... kunde jag öppna och kolla efter kanske? Självklart kunde jag det, och möttes av ett litet paket i guldpapper...

När jag öppnade det var det en underbart vacker ring i. Vit guld och vanlig guld som möttes runt en diamant. Han sa att han hade tänkt på att köpa en ring till mig under alla dessa år, och att han nu tyckte att det var ett utmärkt tillfälle. Vit guld och vanligt guld symboliserade våra olikheter och kulturer, men tillsammans omfamnade vi diamanten som då symboliserade vårt 15-åriga äktenskap. Gissa om jag blev rörd. Ringen är så vacker och den glittrar såå fint, och tanken bakom känns också vacker.
Jag har aldrig ägt något så fint. Tack E

15 år! Wow...

2006-05-18T16:17:00.000+02:00

Så här olika kan jag och min man vara ibland... men envist hänger vi fast vid varandra!

Den 18 maj 1991 gifte vi oss, och vädret var lika kallt, grått och regnigt som idag, men det sägs ju att regn på bröllopsdagen betyder tur... Idag firar vi alltså 15 år och det känns stort. Vad sjutton har tiden tagit vägen? Grattis älskade E och tack för femton fina år tillsammans, hoppas på många fina år till.

Puss och kram din S

Uppdatering till inlägget nedan...

2006-05-13T15:41:00.000+02:00

Med 25 gr i luften och 18 gr i poolen kunde jag inte låta bli... alltså har även jag tagit första doppet för i år :-) och det var faktiskt riktigt najs!

Första...

2006-05-13T11:44:00.000+02:00

... doppet i poolen har tagits. Dock inte av mig utan av min modiga dotter, det är faktiskt bara 16 gr än så länge. Men hon tyckte det var härligt, i trädgården har vi iof varit bortskämda med temperaturer på 28-29 gr så why not? Jag har doppat halva benen iaf....

... fästingen har plockats från vovsen... iuuhh! Fy för dessa äckliga kryp!

... solbrännan har satt sig (läs: illröda armar, bröst och ansikte). Men nu har den gott över till brun tack och lov...

... myggbettet har jag fått på knät. Kliar härligt och mycket.

... frukosten ute på altanen har intagits. Och vi frös inte det minsta!

... mina alldeles egna tulpaner har slagit ut i hela sin prakt. Det blev ngt av lökarna jag satte i höstas... nu väntar jag bara på sommarblomster och luktärter och en annan fin sort som jag har satt nu på våren... *gnuggar mina händer av förväntan*

...pirriga lyckokänslan för att det är så vackert och underbart ute, och för att vår trädgård känns som en oas, och för allt det som jag har skrivit ovan, har kommit flera gånger om.

Våren är här! Och sommaren är på snabbt intåg. Yes!

Fullt upp just nu...

2006-05-10T10:20:00.000+02:00

...köpa nya trädgårdsmöbler...

....dammsuga poolen...

... och bara njuta av dessa underbara majdagar och livet...

Att blogga har inte högsta prioritet nu med andra ord!

1: majbestyr

2006-05-02T13:07:00.000+02:00

Hm... om någon hade sagt att jag skulle sitta på en restaurang i Kalmar den 1:a maj, osminkad, oduschad, ofixad i håret, och absolut inte uppklädd det minsta, så skulle jag ha sagt att "näpp, inte särskilt troligt"... det är nämligen inte min grej (jaja, jag är fåfäng...). Däremot har jag faktiskt inga problem att vara helt naturell när man ska till Äventyrsbadet, vilket var planen från början denna kalla, ruggiga, regniga 1:a maj. Glada i hågen packade vi nämligen våra väskor på morronen, jag klev i princip rakt ur sängen direkt i en byxa och tröja, hoppade in i bilen och styrde kosan mot Äventyrsbadet. Vi har två bad i närheten, det ena ligger 6 mil från oss, och det andra ligger 3 mil ifrån. Den här dagen bestämde vi oss för det som ligger 6 mil ifrån eftersom vi inte hade varit där på länge (inte sedan vi var där med syrran precis innan hon tog sitt pick och pack och flyttade tillbaka till La Stoccolma, svikare där, fick jag det också sagt).
Och nu till en kvalificerad gissning, tror ni att det var öppet? Nix, det var så stängt som det kan bli :-( Gah!
Besvikna barn, packa in oss i bilen, och köra tillbaka tre mil till för att komma till det andra badet... som också var stängt! Ridå! Ännu mer besvikna barn, och småirriterade föräldrar som hade kört 9 mil helt i onödan. Så vad gör man då?
Klockan hade ju hunnit bli en del och hungern kom sakta smygande. Ösregnet inbjöd inte direkt till picknick heller, så det blev middag på Kinarestaurang i Kalmar, mot alla odds, fixad eller inte.
Och vet ni, jag överlevde faktiskt, och folk tittade inte konstigt....

Bullerbyidyll och sur tonårsdotter

2006-04-29T10:58:00.000+02:00

Vid ca 8.40 i morse rycktes jag upp ur min skönhetssömn av två av de manliga familjemedlemmarna här... på ena sidan var det blöta pussar från hunden, och på den andra stod maken men en kopp nybryggt kaffe i handen. Man kände sig efterlängtad faktiskt. Jag bylsade upp mina kuddar och masade mig upp några centimeter, slog på TV:n och fastnade... framför Alla barnen i Bullerbyn.
Eftersom mina barn är så stora nu så är det inte direkt DVD med Bullerbyn och Saltkråkan som går här hemma längre. Tyvärr vill jag tillägga, för de är ju så underbara tycker jag. Det finns ingen som kan fånga idyllen med stort I så som Astrid Lindgren kunde, enligt min mening. Alldeles för mig själv satt jag där och skrattade åt söta Lisa och Britta som med glada steg sprang landsvägen fram med en varsin korg på armen för att handla bröstsocker och "falukorv av den bästa sorten"och knäckebröd, men hela tiden glömde något och fick springa tillbaka, och varje gång fick de syrliga karameller. Och jag kunde inte undvika att tårarna trillade lite när Olle och Kerstin gick och matade hunden Svipp hos den sura gamla skomakaren, och över glädjen när Olle fick ta hand om Svipp hemma i Bullerbyn.
Alla Astrid Lindgrens verk är ju fantastiska på sitt sätt, men jag har alltid älskat just Bullerbybarnen och Saltkråkan. Det finns en genuin charm, en lycka som man önskar att alla människor skulle ha vuxit upp i, svensk smultronsommar i hela sin prakt, ja till och med den svenska vintern verkar idyllisk. Det är böcker och filmer som alltid kommer att vara unika på sitt sätt. Det var med ett litet leende på läpparna som jag traskade ner för trappan idag.

Här lyser dock svensk smultronsommar med sin frånvaro, grått, småkallt, regnigt och inte alls kul. Maken jobbar, sonen har cyklat till simhallen med en kompis, och tonårsdottern sprider absolut inte glädje med sitt truliga morronhumör och en ordentlig förkylning på det. Vi har tre datorer här hemma, sonen har sitt favvo-spel (Battlefield) på en, dottern har sitt favvo-spel (Sims 2) på den andra och så har vi den här som jag sitter vid just nu, laptopen i köket. Efter intagen frukost hasade dottern in i datarummet och upptäckte till sin förtret att "hennes" dator är avstängd.
"Mamma, kan jag stänga av D:s (lillebror) spel?"
"Nej, det är inte värt. Ta den andra datorn..."
"Ameh, den är avstängd.."
"Sååå, sätt på den då"
"Och du sitter ju på den datorn som jag egentligen vill ha. Den som jag kan chatta på. Jag orkar inte sätta på den här."
Just det, mamma glömde det mycket ansträngande momentet att trycka på startknappen...
Dottern dunsar ner på stolen mittemot mig med upprörd min.
"Då sitter jag väl här tills du är klar". Armarna i kors.
"Ja men har du tryckt igång din dator då?"
"Nej, den är så seg. Så nu kommer jag inte att kunna sitta vid datorn idag. Eftersom jag inte kan stänga av D:s spel, och du tydligen tänker sitta här typ hela dan...". Himlar med ögonen.
Irriterad mamma: "Ja, men du kan väl åtminstone sätta på den! Nu är du ju bara tjurig"
Irriterad dotter:"Asså vad är det med dig, gå och jobba om du ska vara så otrevlig. Du sitter ju bara där för att jag inte ska ha nån dator!!!!"
Stormar in på rummet och stänger dörren. Suck och huvudskakning från mamma. Konstaterar att idyllen i Bullerbyn med trallande flickor och härlig svensk sommar känns lååångt borta.

Racershopping

2006-04-23T21:20:00.000+02:00

Yes! Idag körde vi racet jag och maken, först stog jag och barnen tålmodigt och väntade på maken när han provade, och provade och provade.... puh!
Efter det var det min tur... alla var inte lika tålmodiga då kan jag säga, men jag plockade glatt på mig och kom hem med 1 par byxor, fyra tröjor, en jacka och en cardigan! Det var väl bra jobbat?
Och äntligen lite vårfräcsht att sätta på sig, so niiiice...

Vår + shopping = bra

2006-04-23T10:24:00.000+02:00

Kan det vara möjligt.... solen strålar från himlen, även idag och jag är ledig, även idag. Öppnar altandörren igen och konstaterar att det är möjligt. Igår kväll grillade vi också, dock var det inte premiär, vi tjuvstartade redan förra helgen. Men att sitta ute är fortfarande lite kyligt, men förhoppningsvis kan man även göra det snart.

Idag är det lite shopping som gäller, maken ska till Frankfurt den här veckan för att gå på mässa och träffa potentiella italienska kunder, och har därmed stora klädbryderier. Vi får se om vi hittar något, ska nog personligen också spana lite eftersom våren har den lilla benägenheten att det helt plötsligt känns som att man inte äger en enda vettig klädtrasa... suck! Men shopping är ju alltid härligt så det ska nog bli bra.
Så nu är det nog dags att hoppa in i duschen... på återseende.

Härliga lördag

2006-04-22T10:38:00.000+02:00

Lördagmorgon... jag sitter här vid frukostbordet och njuter av en låång frukost, morgontidningen är genomläst, kaffet börjar så smått kallna, dottern kommer tassande efter en skön sovmorgon, jag passar på att plita lite i bloggen. Utanför fönstret verkar våren ha kommit för att stanna, solen lyser in över min lilla trädgård, små blå blommor över gräsmattan som fortfarande är lite gråtufsig av vinterns framfart. Jag gillar lördagmorgnar skarpt. Och våren.

Idag står det bio på menyn, Ice Age 2, och kanske en matbit i stan. Men först ska jag försöka göra lite nytta, typ dammsuga, tvätta lite, bädda sängar. Sånt måste göras även på lördagsförmiddagar, tyvärr. Och så ska jag tänka lite på min syster som idag uppfyller sin plikt som bostadsrättsinnehavare och storstädar området där de bor :-) Lycka till med räfsning och beskärning av buskar och träd, och sopning, och rensning... hehe.

Hej så länge!

Grattis igen...

2006-04-21T22:00:00.000+02:00

Grattis (en dag i efterskott) älskade maken på din födelsedag 20/4!

Back in business

2006-04-16T13:09:00.000+02:00

Ena sekunden satt vi på tåget till Stockholm, nästa sekund satt vi på tåget från... Hur sjutton kan en vecka gå så snabbt?
I vilket fall har vi haft det jättetoppen, tågresorna i fullpackad djurvagn (båda resorna) gick bra, förrutom en katt som satt och fräste till min lilla vovse i stolen bredvid så att han blev alldeles ifrån sig, vi bytte plats till slut... men för att vara första gången för vovsen på en lång tågresa gick det förvånansvärt bra. Barnen är stora och körde tunga resväskor med bravur genom Sthlms proppfulla centralstation, shit, när man har flyttat till en mindre stad glömmer man snabbt hur mycket folk det kan vara på ett och samma ställe, men jag älskar det. Jag älskar storstäder och folkmyller och kaos och det gör även barnen. När vi käkade lunch på ett packat Kungshallen nere vid Hötorget, eller strosade längs Drottninggatan mot Gamla Stan, lyste sonens ansikte som en sol: "Varför flyttade vi mamma? Det är mycket bättre här... vi kan väl ta med vårt hus och flytta hit istället..."
Dottern tyckte vi skulle skaffa en lägenhet i Gamla Stan, jo, tjena... eftersom det påminner om när vi är hos släkten i Napoli, de bor mitt i centrum i deras "Gamla Stan" (en aning mer kaotiskt dock).
Och mamma fick harkla förståndigt: "Men vi har ju våra jobb nere i Småland, och vårt fina hus, och era kompisar, och dittan och dattan..."
Men visst faller längtan på när vi är där, även för mig. Stockholm är en härlig stad tycker jag, men en gång för några år sen tyckte vi att vi ville flytta därifrån, och vi har ju trots allt ett bra liv där vi befinner oss nu med. Allt är relativt.

Det som dock fattas mig framförallt är såklart syrran med sin lilla familj. De är så viktiga för mig och jag saknar dem jämt och jag tycker att de bor på tok för långt ifrån. När man har umgåtts så intensivt en vecka, skrattat massor, blurrat på om allt man inte hinner prata om över telefon, barnen som har myst tillsammans, traskat ut med hundarna tillsammans, stressat tillsammans, ätit långa frukostar och goda middagar tillsammans, blir tomheten extra markant när det tar slut. Det fattas nåt helt enkelt. Men efter att ha vänt upp och ner på min kära systers hus och rutiner under en vecka nu, så får hon iaf lite lugn och ro igen... men inte för länge bara. Snart åker vi förhoppningsvis upp igen. Eller de kommer ner.

Och jag är back in business igen, jobbar hela påskhelgen, och njuter lite av det underbara vårvädret som faktiskt har kommit bra mycket längre här nere i lugna Småland. Och sänder en tanke till lilla Tilles familj som fick en så sorglig påskhelg, jag kan inte ens tänka mig in i hur otroligt tungt det måste vara att se sitt barn tyna bort mer och mer för varje vecka. Hoppas att de klarar att hålla sig starka. Varma hälsningar.

Påskkramar till alla

Söndagsrapport

2006-04-02T13:29:00.000+02:00

Ledig helg och underbart vårväder! Kan man önska mycket mer egentligen?
Det har varit en lugn och skön helg, för första gången på ett antal veckor hade vi inget planerat, förrutom min man som skulle på något evenemang med sitt företag igår kväll(lördag). Barnen och jag köpte pizza och slappade gott, jag tittade på den engelska serien Messiahs... hu, den var ruggig, jag tordes knappt gå ut med hunden efteråt...men spännande och bra var den dock!
Tågbiljetter till Stockholm är bokade så på lördag åker jag och barnen och hunden och andas lite storstadsluft igen... abstinensen gör sig påmind då och då... men framförallt ska det bli härligt att bara mysa med syrran och kidsen nästan en hel vecka. Maken tycker däremot inte att det ska bli så kul att vara själv så han gruvar sig... trots att vi har varit tillsammans så länge är det ändå lika jobbigt att vara från varandra, vi gör för det mesta saker tillsammans allihopa, men det får väl gå.
Tyvärr har han för mycket att göra just nu för att kunna vara ledig (egen företagare, då är man nästan aldrig ledig)så det är som det är.

Nähä, nu är det middags-dags... återkommer :-)

Vår folkkära schlagervinnare in action

2006-04-01T09:51:00.000+02:00

Jag vill varna känsliga lyssnare....

Carola

Att fatta ett beslut

2006-03-31T16:42:00.000+02:00

Nuvarande företag:

Underbara arbetskamrater
Roligt och omväxlande jobb
Ansvar över inköp, försäljning och beställning av solglasögon
Fast heltidstjänst
Helt okej lön
Arbetstid 9-18, 9.30-18.30, 10.30-19.30, var tredje helg 10-16... ordnar sig oftast om jag behöver gå tidigare
Inte så stora utvecklingsmöjligheter men dock stimulerande arbetsuppgifter
Får uppskattning för mitt arbete av ledningen

Företag som jag sökte till: (Ja, Ikea ringde och erbjöd mig en tjänst...)

Okända arbetskamrater
Säkert roligt och utvecklande jobb
Sämre lön
Sämre arbetstid, 9-19, arb. varannan helg 10-17
Stora utvecklingsmöjligheter
Ingen semester den här sommaren
Kontrakt på 32 timmar, extra arbete vid högsäsong (sommar och jul.....)

Efter några dagars betänketid beslutade jag mig för att tacka nej. Är jag knäpp eller gjorde jag rätt val? Men jag fick löfte om att återkomma till hösten om de behövde folk igen...

Det som avgjorde var schemat, sämre lön och sämre kontrakt... plus att jag kunde inte se mig själv jobba som en slav hela sommaren, framförallt för barnens skull. Tiden var helt enkelt inte rätt. Vi får väl se om jag ångrar mig... jag är iaf jätteglad att jag fick chansen!

Glädje

2006-03-29T07:54:00.000+02:00

Våren stormar in, solen skiner... just nu, och den 8 april åker vi till syrran i Stockholm och stannar nästan en vecka.

Livet är härligt!

Offentlig ursäkt...

2006-03-25T08:15:00.000+01:00

Äntligen lite tid att sitta och plita i bloggen. Dagarna går fort och det ena avlöser det andra och så har helt plötsligt en vecka gått igen. Skrämmande hur tiden flyger iväg, men men....

Ikväll ska vi ha gäster för tredje helgen i rad. Jättekul när de väl kommer, men alltid lite stressigt innan med städning och handling och matlagning... nu är det maken som ska vara kock idag, vilket det faktiskt är för det mesta så det blir Risotto med räkor, saffran och smörfrästa zuccchini som serveras ikväll. Jättegott! Eftersom han har åkt iväg och jobbat nu så vet jag vad jag har att pyssla med idag, städning, städning, städning... men vi tänkte också hinna med att köpa vårskor till dottern idag, våren borde ju för sjutton snart vara på väg!

Snön ligger ju envist kvar men man är inte kräsen nu, bara man ser en liten glipa av grådaskig gräsmatta blir man alldeles varm. Och asfalten börjar ju mer och mer krypa fram, och solen värmer gott när den behagar visa sig. I min rabatt börjar det också hända lite saker, på den ynkliga remsa av jord som syns har små skott börja växa, jag har för mig att det är tulpanerna jag satte där. Den plats där jag satte krokusar och snödroppar är fortfarande begravd under tjockt snötäcke men jag hoppas, hoppas, hoppas att det kommer fram snart!

Och så ska jag bara be hela svenska folket om ursäkt... det är vårt fel att den här vintern har varit den värsta på jag vet inte hur många år, och att den här marsmånaden har varit den kallaste sen 1947! Allt beror på att jag och maken som alltid har bott i lägenhet och trivts bra med det fick ett infall att köpa villa... med pool dessutom. Vi som hoppades på en mild vinter där veden skulle räcka utan problem och snöskottning skulle vara i det närmaste obefintlig eftersom det här var ett nytt projekt för oss, vi fick tji. Så det måste helt enkelt vara vårt fel... vi skulle sättas på prov direkt helt enkelt. Kanske vi hinner njuta av poolen nån gång iaf innan hösten är på väg igen, och kanske jag hinner få se mina planterade blommor i rabatten, och kanske vi kan sluta köpa ved på Preem snart eftersom den ved vi köpte i höstas är slut för längesen, och kanske vi hinner grilla ute i trädgården... hm, det är snart april och fortfarande svinkallt... tveksamt! Ärade landsmannar och landsmaninnor... jag är så hemskt ledsen...

Ett stort grattis till min lilla systerdotter på 2-årsdagen!

2006-03-22T09:09:00.000+01:00

Grattis lilla stumpan!

Mot nya mål

2006-03-17T09:05:00.000+01:00

Jag har en alldeles speciell relation till flygplan. Jag har alltid älskat att åka flygplan och jag tycker verkligen synd om dem som är flygrädda.
Det märkliga är att flygresor i sig inte är särskilt bekväma. Man sitter trångt, maten är sällan särskilt god, toaletten går knappt att vända sig om i, man får lock i öronen vid start och landning, att åka med midre barn kan urarta sig i en traumatisk upplevelse där flygresan går ut på att trösta en skrikande bebis med ont i öronen, har man otur hamnar man bredvid nån som luktar illa eller har konstiga ljud för sig... men trots detta älskar jag känslan när man kliver på planet, känslan av frihet, mot nya mål eller gamla, känslan av att veta att nästa gång man går på marken igen är man på en helt annan plats än där man klev på, kanske t.o.m i ett nytt land där man aldrig har varit, aldrig har smakat på luften där utan bara kunnat ana.

Första gången jag flög själv var jag nog ca 10 år. Jag skulle hälsa på min farmor i Uppsala eftersom vi hade flyttat ner till Småland (sen flyttade vi tillbaka igen men det är en annan historia). Jag skulle åka på en biljett som kallades "hundralappen", motsvarigheten till dagens ungdomsbiljetter som innebär att man kan åka med i mån av plats. Jag var så stolt över min biljett, att jag skulle få åka alldeles själv och ögonen glittrade. När jag och mamma kom fram till gaten visade det sig att det kanske inte fanns någon plats kvar, jag kommer ihåg flygvärdinnans snälla men ledsna ögon när hon sa det. Jag började storgråta, helt förtvivlad var jag... alla försökte lugna ner mig men jag var otröstlig. Om det var det som hjälpte vet jag inte, men plötsligt fanns det en plats. Flygvärdinnan log och tog min hand. Jag fick en liten väska med lite pyssel i, vinkade till mamma och klev på planet med överlyckliga steg. Längst fram fick jag sitta, intill fönstret. Den snälla flygvärdinnan förklarade att läsken tyvärr var slut, men jag kunde få bubbelvatten om jag ville. Jag hade aldrig druckit bubbelvatten, och jag tyckte det smakade apa, men eftersom jag tyckte att flyvärdinnan var så söt och snäll pressade jag ner hela plastglasets innehåll. Urk!

Eftersom både jag och maken har jobbat på Arlanda under ett antal år har vi alltid kunnat flyga väldigt billigt i mån av plats. Dottern var 3 veckor första gången jag flög ner till min mamma i Småland och sen flög jag nog ner i princip 1 gång i månaden. Dessutom flög vi till Italien flera gånger per år, första gången när dottern var 7 veckor.
När hon var ca två år skulle vi ut på vår första långresa tillsammans med ett par kompisar. Första anhalt var New York, sen skulle vi vidare till Dominikanska Republiken som då var ganska oexploaterat. Även då åkte vi på obokade biljetter och efter några dagar i New York satt vi då på JFK och väntade på besked om att få åka med American Airlines-flighten till Puerto Plata som staden hette på Dom. Republiken. Det såg inte så lovande ut, svettigt var det och dottern var trött och grining. Kom vi inte med skulle vi få åka tillbaka till New York och ragga nytt hotell. Jag började inte storgråta förtvivlat som jag gjorde när jag var 10 år, men kanske mina bedjande ögon (eller allas våra bedjande ögon) gjorde effekt för när planet nästan var på väg att åka vinkade gatepersonalen fram oss till disken. Turistklass var full berättade hon, men det fanns platser kvar i 1:a klass... ville vi ha dem? Våra breda leenden svarade nog på den frågan.
Det visade sig att i hela 1:a klass var det bara vi! Dottern somnade som en stock över två breda, cremefärgade skinnfåtöljer och vi andra sjönk ner i dem samma. Stewarden kom fram och undrade vad vi ville ha till frukost, kocken stod till vår tjänst. Det var såååå läckert och vi kunde inte fatta att vi hade sån tur. Vi åt scrambled eggs och bacon, bagel med creamcheese, ja hela kittet. Efter maten frågade stewarden om vi ville ha något att dricka och jag och maken skämtade till det lite och sa "champagne"... utan att röra en min kom stewarden tillbaka med en flaska champagne... "poff", ett glas med bubblande dryck igen, som dock inte smakade apa...

Efter ca tre timmar landade vi i paradiset, på flygplatsen möttes vi av den typiska västindiska musiken och njöt sen i 10 dagar av fantastiskt vackra stränder. Men flygresan i 1:a klass var det som verkligen etsade sig fast i minnet och som vi skrattar gott åt än idag. Champagnen var nog dyrare än våra flybiljetter.....

Många gånger har det också varit jättetufft, många timmars väntan på flygplatser, trötta
ledsna barn, trötta och griniga föräldrar, besvikelser, "det här blir sista gången alltså...", men lika fast har vi sen farit iväg igen, alltid med lika stor glädje och förväntan.

Nu när vi bor i Småland blir det inte lika mycket flygresor, och jag saknar det enormt mycket. Tack och lov flyger vi åtminstone ner till Italien en gång om året och känslan när man kliver av och möts av den fuktiga värmen på flygplatsen, redo för nya äventyr, saknar jag såååå mycket just nu.

Längtan...

Från vänster: Jag, svärfar, kusin Giuseppe, sonen och dottern beundrar vy över Napoli

Morron med en tonårsdotter...

2006-03-13T09:40:00.000+01:00

7.20...
Mamma med vänlig röst: "Lurpan vakna... dags att gå upp". Tonårsdotter: Rör inte en fena.

7.25...
Mamma: Skakar lite mer på tonårsdotter "Vakna!". Tonårsdotter: Rör inte en fena.

7.30...
Mamma: Drar av täcket. Skakar lite till. Tar hjälp av vovsen. Höjer rösten "Nu måste du gå upp!". Tonårsdotter: Hrmpf , neeej!

7.35...
Mamma: Isknar till. Häver ner dotterns ben på golvet. Tar tag i överkroppen... drar upp. Tonårsdotter: Ramlar tillbaka i sängen under arga protester. "Nej"

7.40...
Mamma: Mycket iriterad. Tvingar upp dotter. Placerar henne på stol i köket. Tonårsdotter: Somnar över frukostbordet, kan absolut inte öppna ögonen.

7.45...
Mamma: Muttrar. Tonårsdotter: Muttrar. Äter till slut frukost.

GAH! Jag ska investera i en sån säng som Kalle Anka har i Kalle Ankas julafton/ Camingsemestern. Att väcka en tonårsdotter kräver en hel del kan jag lova...

Utmaning!

2006-03-13T08:50:00.000+01:00

En liten utmaning från fridakarolina, eller egentligen så hade hon den här utmaningen på sin sida och hon lämnade öppet till den som ville besvara frågorna. Men en utmaning var jag förstås tvungen att anta så här kommer mina svar:

1.Ta närmsta bok, och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
”Ta försiktigt upp plantan ur krukan och plantera om den i trädgården, balkonglådan, ampeln...” Boken är ingen trädgårdsbok utan kokboken Jamie Oliver, de nakna kockens återkomst

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan - vad rör du vid?
Ett paket Pärssons tunna skivor, kokt gourmetskinka (sitter vid frukostbordet)

3. Vad var det senaste du såg på TV?
Något italienskt program som handlade om dans på Canale 5 igår kväll innan jag gick och la mig.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är.
09.02

5.Titta nu på klockan. Vad är klockan egentligen?
09.00

6. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Sonens fingrar som knattrar på tangentbordet, och radion.

7. När var du senast utomhus, och vad gjorde du?
För bara en halvtimme sen när jag var ute med vovsen på morronrunda.

8. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen?
Läste bloggar

9. Vad har du på dig?
Ett par svarta jeans, en rosa topp, min brunbeiga stickade favviskofta och fårskinnstofflor.

10. Drömde du någonting inatt? I så fall - vad?
Hm... måste tänka... kommer faktiskt inte ihåg. Jo förresten, vi skulle på Gröna Lund... vi var i Stockholm på nåt hotell.

11. När skrattade du senast?
För typ en kvart sen, när en kille vann över Adam i Adam och Gry (radioprogrammet). Han är bara så himla rolig.

12. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Jag sitter i köket och bakom mig har jag två tavlor som är som foton på duk med en jättevacker vit ros, köpta på Ikea. Åt vänster har jag en stor spegel ovenför en byrå och rakt fram har jag hyllor med burkar och grejer på. Åt höger har jag en helvägg med fönster bara.

13. Har du sett något konstigt på sistone?
Min morronfrisyr!

14. Vad tycker du om den här utmaningen?
Det är alltid kul med utmaningar.

15. Vilken var den senaste film du såg?
Röd drake i lördags kväll, föregångaren till När lammen tystnar... brrr, ruggig.

16. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Oj, oj, oj! Massor... en Ferrari till maken, en resa till dottern där hon kan simma med delfiner (hennes dröm), allt som sonen går och önskar sig, och massor med kläder till mig, och fina saker till huset och... listan blir lång, jag stoppar här.

17. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Jag gråter väldigt lätt, till allt möjligt, både sorgligt och roligt

18. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Att alla barn och djur har det bra.

19. Tycker du om att dansa?
Jag älskar att dansa... hellre än bra så att säga.

20. George Bush?
No comments!

21. Föreställ dig att ditt förstfödda barn är en flicka… Vad får hon heta?
Nu är min förstfödda en flicka och hon har ju redan ett namn. Men skulle jag få en till så tycker jag just nu att Sonia är väldigt vackert.

22. Om ditt första barn var en pojke, vad skulle han heta?
Har redan en pojke också. Skulle jag få en till så tycker jag att Luca är fint.

23. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
Lätt! Ge mig lite cash så skulle jag inte tveka en sekund.

24. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till Pärleporten?
Det är nu det roliga börjar!

25. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
Gaggan, Aha, Neonglitter och Kusin Karin. (orkar inte länka)

Wettexvarning

2006-03-12T20:20:00.000+01:00

Känns som att alla mina eventuella inlägg är gnälliga just nu. Kylan håller i sig, och detta eviga snöande, och snart har halva mars runnit iväg utan enminsta tendens till vår.
Kylan håller Sverige i ett järngepp står det i alla tidningar och olika skräckscenarion har blåsts upp, nåt år låg visst snön ända fram till maj, ska det bli så nu? Jag riktigt ser de där stora järnnävarna som kramar runt stackars Sverige, iskalla, utan någon som helst pardon, och paniken kommer sakta smygande. Jag står helt enkelt inte ut!
Sen är det mycket jobb just nu... maken driver ett företag som börjar gå riktigt bra, jobb ramlar in, men eftersom han är själv är det svårt att hinna med allt. Eftersom han helst inte vill plocka ut för mycket lön de första åren så har han ett extrajobb vid sidan om, och till råga på det har han fått ett annat jobb på ett företag som behöver hjälp med de italienska kontakterna. Nu står han i valet och kvalet, situationen är naturligtvis ohållbar i längden så förr eller senare måste han välja. Att anställa någon är ett stort steg och medför större kostnader samtidigt som det är svårt att hinna med allt själv, och den splittring som tre olika sysselsättningar medför stjälper mer än det hjälper...
Att sen jag jobbar heltid gör inte saken lättare, jag är ju inte här i stan när jag jobbar vilket gör att maken får ta ett stort lass när det det gäller skjutsning och annat med barnen. Sen har man ett hem som ska skötas om, middagar ska lagas, tvätt ska tvättas, och veckorna flyger iväg som ett ångande lok. Dessutom är jag nu mitt i att eventuellt byta jobb samtidigt som vi har börjat fundera på att jag kanske skulle börja jobba lite smått hos maken istället, vilket skulle förenkla vår situation på många sätt... och så ska man börja planera för semester (extremt välbehövlig dock), och så då denna kyla, snö, noll energi, mörka tråkiga vinterkläder och PMS. Just nu känner man sig som en urvriden disktrasa som hänger lite så där tufsig och urblekt vid diskbänken, en sån som egentligen borde bytas ut... Bläää...
Jag har helt enkelt lite svårt att se saker ur en positiv synvinkel just nu, och vilda planer snurrar i huvudet. Kanske skulle vi bara strunta i allt, flytta nån stans där det är varmt och soligt och okomplicerat, där man inte vet vad stress är för något. Njuta av livet här och nu. I alla fall för ett tag så man hinner lapa i sig ny energi....

Ser ni mig och maken som strosar fram? Barnen hänger i palmen... vi är på väg hem till vår lilla bungalow, grilla lite vid stranden, ett glas kallt vitt vin. Värmen som omsluter oss, solens varma strålar. Vill, vill, vill vara där just nu!

Nygrillad

2006-03-07T18:00:00.000+01:00

Puh vilken dag!
Efter ett utvecklingssamtal med dottern och dotterns lärare cyklade jag hem, tog ett varv med dammsugaren i 180 knyck och tog en runda med hunden i det underbara vädret (trots snön, solen kan få vem som helst att vekna...). Sen var det bara att ladda för tre timmars grillning för Ikea. Igår på mobilen fick jag meddelande om att jag skulle ha en presentation på 5 min om mig själv förberedd inför dagens äventyr, vilket genast orsakade prestationsångest. Hur pratar man om sig själv i 5 min utan att alla somnar, kommer jag att prata för lite...eller för mycket (faktiskt större risk när det gäller mig....). Nåväl...
Väl där delades vi in i grupper på 5 personer i varje grupp. 5 olika övningar skulle genomföras, det var rollspel angående kundmöten med tre par ögon som noggrant betraktade allt man sa och gjorde i värsta Idoljury-stil. Det var gruppövningar, även där tre par ögon som betraktade processen och plitade ner allt på papper, vidare var det utfrågning i grupp där alla fick svara så som man kände på olika frågor som ställdes av två personer, det var en personlig intervju och sist men inte minst en personlig presentation inför tre par nya ögon (och gruppen)med papper och penna i högsta hugg.
Ikea kommer att få kanonpersonal, det säger jag bara! Det här var en ny erfarenhet för mig, mina tidigare jobb jag har fått har alltid varit efter vanliga traditionella intervjuer men det här kändes verkligen mer djupgående. Det var pirrigt men samtidigt väldigt roligt, och jag kan lugnt säga att man känner sig som en nygrillad korv nu. Nu återstår bara att vänta och se... igen!
Om inte annat tycker jag att det har varit en intressant erfarenhet och det fick jag intrycket att samtliga tyckte som var där. Tjejen i min grupp var jättetrevlig och jag hoppas verkligen att det går bra för henne!
Den som lever får se!

Sen vill jag även ge min lillasyster en stor kram på hennes 14-årsdag som är idag. Hoppas att du får en bra födelsedag A!
Och här har vi de nyblivna "fjortisarna" i en något softad bild. Hon i svart mössa är dottern och hon i vitt är lillasystern. GRATTIS på er !

Ett stort fång rosor...

2006-03-06T13:16:00.000+01:00

.... vill jag ge till min lilla lurpa på 14-årsdagen. Massor med grattiskramar och grattispussar M, hoppas att du får en härlig dag!

Lördag hela veckan...

2006-03-04T12:10:00.000+01:00

Shit vad tiden flyger iväg! Jag hann bara nysa så var det lördag igen...

När man följer ett visst program som går en gång i veckan blir man alltid lika förvånad, "oj ikväll är det dags igen".
Och ikväll är det ju Melodifestivalen som gäller vare sig jag gillar musiken eller inte, jag måste ändå titta och hålla mig ajour. Förra veckan var det ingen som kändes direkt kul, så vi får väl se ikväll. Personligen kan jag tycka att BWO med shortsklädda Elit- Alexander Bard i spetsen kan vara lite trallvänliga så jag tror på dem, eller varför inte Patrik Isaksson som jag tycker är en bra artist? Vi kommer spendera kvällen hemma hos mamma, plastpappa och småsyskon så åsikterna kommer nog vara delade... vi får se!

Jag tycker alltid det är lite mysigt när det finns nåt program på TV:n som alla bänkar sig framför, urtypen för en svensk hemmakväll, man äter nåt gott, barnen (och föräldrarna) knaprar i sig de obligatoriska chipsen och man har det trevligt helt enkelt.
Maken har ju mycket på italienska kanalerna som han vill se men jag och barnen är i allmänhet rätt eniga om vad vi vill titta på. Just nu följer vi Let´s Dance, troligtvis svenska Topmodel som börjar nästa vecka eftersom vi satt klistrade framför den amerikanska, Topdog (maken var väldigt upprörd över att jag inte hade anmält mig och vosen, eftersom han är helt övertygad om att vi hade vunnit då... och vovsen hade nog tagit juryn med storm, det tror jag med), Melodifestivalen... sen tittar jag gärna på Kronprinsessan, Brottskod försvunnen och Jordan, rättsläkaren. Och som sagt, varje gång programmet är blir man lika paff... onsdag igen... och nu känns det som att det har varit lördag hela veckan, så fort har det gått.

Att tiden har gått fort märker man ju även på barnen, på måndag blir man med "fjortis" hemma... dottern fyller 14 år, vill dock absolut inte bli kallad fjortis... och lillasyster fyller 14 på tisdag, vill ej heller bli kallad fjortis... just därför kan man ju inte låta bli ;-)
För 14 år sen gick alltså jag och mamma med magarna i vädret samtidigt, hon skulle ha den 2 mars och jag skulle ha den 13 mars. Jag fick lite för tidigt, den 6 mars, och när jag skulle ringa och prata med mamma den 7 mars efter förlossningen hade hon åkt in... och idag är de små trollen två supergoa, jättetajta och otroligt fnittriga bästisar. De är totalt olika men älskar varandra över allt annat. Nu har de dessutom väldigt roligt med dotterns italienska kusiner på MSN, med mick och webcam har de jättekul och tränar italienska för fullt. Kusinerna är samtliga grabbar i samma ålder som dem och de har ju dessutom kompisar... så det blir livat.
Det märkliga är att när jag tänker på mig själv som 14 (det var ju inte heller så länge sen...eller) kan jag bara konstatera att jag tyckte att jag var så stor, äldre en dottern på ngt vis... så man får väl inte glömma att hon förmodligen också känner sig så... större än vad hon egentligen är... ibland, och mindre ibland. Men så är det väl för oss alla från och till...

En trevlig lördag önskar jag alla!

Gnäll, gnäll...

2006-03-03T14:56:00.000+01:00

I går gick jag och sonen på stan och snöflingor stora som bomullstussar vällde ner över oss och jag tänkte: "Hade det varit första advent, massa mysig julbelysning överallt, snart jul, hem och dricka glögg... då hade det här vädret varit så himla mysigt. Men nu är det inte så!!! Det är mars och det här vädret känns mer som en stickig, jobbig tröja som jag vill kränga av mig så fort det bara går.... suuuuuuuuuuuuck!
Och överallt pratar alla om vädret, om snöandet, om kylan, om trafikkaos... och jag och maken turas om att skotta, och tjocka dunjackan har snart växt fast på mig känns det som. Och jag känner att jag blir orimligt gnällig...

Att hinna med eller inte...

2006-02-26T10:40:00.000+01:00

Läste ett inlägg hos neonglitter om viljan och förmågan att hinna med allt man vill i livet innan tiden rinner iväg för en. Jag började skriva en kommentar som blev så lång att jag tänkte att det är lika bra att skriva ett eget inlägg istället...

Igår kväll satt nämligen jag och min mamma och pratade just om det, ni vet, lördag kväll, ett glas rött och livets mysterier. När känner man egentligen att man har gjort allt man önskat sig i livet, hur mycket ska man våga satsa för att komma dit man vill, hur högt pris är man villig att betala?

Jag brukar tänka att livet är som en lång väg med nya vägskäl, små avfartsvägar, höga backtoppar och djupa gropar. Hinder uppstår som man behöver ta sig igenom, eventuella genvägar... eller senvägar dyker upp här och var. Jag åker i en bil som jag själv styr, och oftast gör jag mina egna val som åtminstone för stunden känns rätt. Det jag tror är viktigast under resans gång är att ha ett mål, ett basalt mål som är en bra grund för att komma fram i hyfsat skick, och med ett inte allt för tungt bagage.

Jag träffade min man E när jag var 18 år, som en exotisk vind svepte han in i mitt liv och jag föll som en fura för hans djupsinniga och lågmälda utstrålning. Jag bodde fortfarande hemma och hade inte gått gymnasiet ens en gång. Mina föräldrar var skilda och jag bodde med min pappa som kämpade så gott han kunde på de premisser han hade. Det hade absolut inte varit någon lycklig skilsmässa och bitterheten hos min pappa präglade mitt liv på många sätt. Jag har aldrig tvekat över att han älskade mig och ville mig väl på sitt sätt, men tunga religiösa konventioner hängde dessutom som ett ok över hans axlar och när jag träffade min man och blev djupt förälskad kunde inte min pappa acceptera detta. Jag fick välja mellan min familj och E.
Här gjorde jag mitt första svåra livsval, jag valde E, flyttade hem till honom i en liten andrahandsetta utan i princip några möbler, och stod plötsligt helt ensam för övrigt.
Hela min släkt, min älskade farmor, alla mina kusiner, mina syskon och min pappa vägrade ha någon som helst kontakt med mig, och pga skilsmässan hade kontakten med min mamma varit mycket bristfällig under ett antal år (lojalitetskänslor mot pappa).
Det var en mycket omvälvande period i mitt liv, man grät och skrattde om vartannat. Jag var otroligt förälskad och lycklig för det, men hade samtidigt ett stort sår i hjärtat. För mig var det ett stort vägskäl jag hade hamnat i, jag hade gjort ett val och nu fick jag tuffa vidare på en ny och helt okänd väg. Det var som att födas och växa upp på nytt, skapa sig en ny grund att stå på och hitta mig själv som individ, tillsammans med en person från en helt annan bakgrund och kultur som också stod i princip själv här i Sverige eftersom hela hans familj fanns långt borta i ett annat land.
Flera år gick, jag lärde känna min mans helt underbara familj i Italien, vi fick två barn, vi byggde upp vårt liv, och kämpade på i motgångaroch medgångar. Jag tog kontakt med min mamma och vi byggde upp en relation igen, jag skrev många brev till pappa, när vi gifte oss, när vi fick barn, försökte uppehålla hoppet om att han en dag skulle vekna...
Efter sex år hände det som jag aldrig trodde skulle hända, plötsligt ringde det på klockan och pappa stod utanför dörren. Med en stor bukett blommor till mig, och presenter till sina barnbarn som han ännu inte hade träffat. Sakta men säkert byggdes vår relation också upp igen, jag fick äntligen träffa mina syskon som hade blivit sex år äldre, och pusselbitar började sakta falla på sin plats igen.
Jag är 34 år idag, jag har levt med min man nästan halva mitt liv och tillsammans har vi format ett liv som vi trivs med, men som vi dock hela tiden försöker finslipa. Jag kan lugnt säga att inget har kommit gratis för oss, och många gånger har man funderat hur man ska orka, om man har valt rätt osv. Ibland har man lite småsint tänkt att alla andra verkar ha det så lätt, inga komplicerade familjeförhållanden, inga problem med att få ekonomin att gå ihop, allt har gjorts i rätt ordning och allt verkar gå friktionsfritt. Men samtidigt känner jag att allt som har hänt i mitt liv är också det som har skapat mig till den individ jag är idag. Jag känner ett inre lugn och jag har ett basalt livsmål, och det är att skapa ett bra liv för min lilla familj. Mina barn ska inte behöva genomlida det som jag har gjort, utan de ska få växa upp med en trygg bas och kärleksfull familj omkring sig. Allt annat får komma med resans gång. Vi har formats av varandra och kompletterar varandra i mycket, samtidigt som vi är helt olika när det gäller annat. Hela tiden har vi försökt förändra vår situation till det bättre, utan att för den skulle trampa på varandra eller våra barn. Och ännu står världen öppen. Det jag vill säga med det här är att livet är tufft, och allt går inte alltid som man tänker sig, men i slutändan brukar mycket falla på plats. Hela tiden väcks nya infallsvinklar och man får nya önskningar och jag tror aldrig att man kommer att komma till den punkt när man känner att man har gjort allt som man har önskat sig, hur gammal man än är. Ärligt talat vore det nog ganska tråkigt att känna det eftersom drömmar och förhoppningar är en del av livets bärighet, de behövs för att få en att kämpa vidare. Jag brukar tänka att när jag är gammal ska jag kunna luta mig tillbaka i min gungstol och konstatera att vissa saker hann jag med, andra inte, men det viktigaste fixade jag och det var mitt basala livsmål, att hålla ihop en familj och alltid finnas för mina barn och mina anhöriga. Jag är också säker på att jag kommer tänka att jag gjorde helt rätt val när jag satsade på E, även om jag tufsades till ordentligt en period. Idag har jag fått tillbaka min pappa och min mamma och mina syskon. Jag har också fått en extra familj från min mans sida, jag har en fantastisk man och två underbara barn. Allt är absolut inte friktionsfritt men vi jobbar tillsammans. Förhoppningsvis har man många år kvar, och mål och önskningar har vi såklart fortfarande. En del kommer att förverkligas, och annat kanske inte alls blir av, men även om jag blir gammal i en gungstol eller dör imorgon vet jag att jag kommer att känna mig nöjd över det liv som jag har skapat med min familj. För övrigt försöker vi leva i nuet och allt annat får komma som en bonus.
Det här är mitt sätt att tänka och det får mig att må bra. Lycka är svårt att ringa in och visar sig olika hos olika individer, men jag känner mig för det mesta lycklig och nöjd, även att jag absolut inte har hunnit med allt som man skulle vilja. Men vi tankar bilen och tuffar vidare...

Härliga morgonstund

2006-02-22T14:27:00.000+01:00

Idag vaknade jag verkligen på helt rätt sida!
Först ringde klockan, och i samma stund kom jag på att jag ju faktiskt jobbar det sena passet idag och därmed kunde ligga och dra mig en bra stund till utan någon som helst stress (barnen har ju sportlov den här veckan).Maken gick upp eftersom han skulle iväg tidigt idag men efter ett tag kom han upp med kaffe på sängen till mig och det är ju inte varje dag man hinner med sån lyx eftersom det vanligtvis är jag som är vaken först i huset och får väcka de andra. Efter det behagliga uppvaknandet gick jag ut med hunden och det var underbart soligt och frisk ute. Visst, någon antydan till vår var det ju inte, men dock sol! Sen gjorde jag mig iordning i lugn och ro till jobbet och nu är jag här...
När jag kom till jobbet ringde de från Ikea... jag hade gått vidare... Gulp! Men ändå roligt förstås. Nästa gång ska det vara presentation inför grupp, rollspel och en till personlig intervju. Sen måste jag ev. fatta ett ångestframkallande beslut... Nu börjar det ju faktiskt bli lite allvar!

Lyckokastanjer och energibrist

2006-02-17T12:59:00.000+01:00

Vad gör man när man har en fullspäckad arbetsvecka och noll energi? Jobbar iaf förstås, men orkar inget annat... för just så känns det nu. Tack och lov är det fredag idag och man har en ledig helg framför sig. Jag har känt mig otroligt tömd på energi de senaste veckorna, tröttheten ligger som ett sjok runt huvudet, och det märker jag även på resten av familjen. Vi har ett skrikande behov av sol just nu och det känns som att jag skulle ge vad som helst för att åka ifrån snö, kyla och grått, till sol, värme och glada färger. Jag vet att jag maler på om det här med snön, men jag måste ju göra det nånstans...usch och fy.

I morse pratade jag med min kompis/arbetskollega som har fått en bäbis och kunde inte låta bli att skratta... "Inatt har jag sovit tre timmar i sträck" sa hon. "Oj, din stackare" utropar jag förstås. "Du, det är bra, jag har inte sovit tre timmar i sträck på länge" säger hon då... Allt är relativt, för en nybliven mamma är tre timmars sömn i sträck lyx, för en vanlig mamma som jag själv är det katastrof... jag som gnäller över dåligt med energi trots mina 7-8 timmars sömn varje natt. I vilket fall saknar jag henne så himla mycket här på jobbet, även att vi pratas vid nästan varje dag. Men när vi jobbade tillsammans var det mycket skratt och bus, och just idag kände jag för en sån dag. Men hon hade ingen lust att komma och jobba....

För övrigt hoppas jag numera på tre härliga år framöver... En liten dam kom in på jobbet häromdan och behövde hjälp med sina glasögon. Jag fixade dem och hon blev så glad, och när jag sa att hon inte behövde batala för det blev hon ännu gladare och sa högtidligt: "Då vill jag ge den här lyckokastanjen till dig (och gav en kastanj till mig), den ska du ha i fickan så ska den bringa dig tur i minst tre år framöver..." och så gick hon.
Självklart ligger den kastanjen i min ficka nu, vem vet, det kanske stämmer? Hm... jag skrockfull? Näedå...

2006-02-14T07:47:00.000+01:00

En jättefin Alla Hjärtans Dag önskar jag alla!

Stefan, Niklas och Nordmyra

2006-02-12T09:58:00.000+01:00

Det här med stolar.... för ett antal år sen köpte vi stolar och bord till vår lilla tvåa. Vita var de, jag tror att de hette Niklas eller något, köpta på Ikea. Benen skulle skruvas fast, och det spelade ingen roll hur man snurrade dem, under de år vi hade de stolarna vickade de konstant. Ni vet, man satt på dem och kände hur de inte stod stadigt helt enkelt. Vick, vick... Vi provade även att byta plats på benen, men icke...
Nåväl, många gånger hann vi svära över dessa stolar, men så var vi på Ikea en dag och hittade ett nytt köksbord, Norden, som jag blev förälskad i. Vi hade absolut inte planerat att köpa nya köksmöbler vid detta tillfället, varken budgetmässigt eller utrymmesmässigt (vi hade inget släp med oss och vi hade dessutom ett extra barn i bilen), men eftersom vi verkligen behövde det så slog vi till. Eftersom vi nu hade ett nytt fint bord behövde vi naturligtvis nya stolar.... vi köpte fyra stycken Stefan som var hyfsat billiga och lyckades på något mirakulöst sätt klämma in allt detta i bilen, ett stort köksbord och fyra stolar, tre barn och vi själva... och åka femton mil! Hm, inte bekvämt, men dock lagligt, alla barn var fastspända, och så även vi.
Niklas fick byta plats med Stefan, men än så länge fick de bo kvar hemma som reserv, när det kom gäster och så, tills vi skulle ta oss till Ikea och komplettera med ett par Stefan till... vick, vick... "vi måste verkligen slänga de här stolarna"...
Tiden gick och plötsligt skulle vi flytta, vi hade köpt hus, och vi hade redan bestämt att de vickiga Niklasstolarna nu hade gjort sitt. På inga villkor skulle de följa med till nya huset, och de hamnade på återvinningen, utan att lämna efter sig någon större saknad. Glada i hågen åkte vi de femton milen till Ikea, nu skulle vi komplettera med några nya Stefan.... trodde vi. Självklart hade just den stolen i den färgen utgått... Vi kunde inte riktigt bestämma oss för vilken stol som nu skulle få följa med hem, och med moloken blick tuffade vi hem igen. Under hela tiden i huset har vi alltså bara haft fyra stolar... när vi har haft gäster har vi fått dra fram våra kontorsstolar alt. trädgårdsmöbelstolarna... "vi slängde våra vickiga Niklas när vi flyttade, och Stefan finns inte kvar...bla, bla..."
Men så vaknade vi igår, det var en underbart solig vinterdag, som gjord för att ta en tripp på femton mil till Ikea, till och med barnen var på humör för det. Nu skulle vi köpa den där klädhängaren till hallen som alltid var slut, lampa till hallen, lampa till köket, och kanske, kanske nya stolar... och lite annat smått och gått som alltid slinker med på Ikea. Efter att ha plöjt runt på avdelningen för köksmöbler hittade vi en ny stol som vi båda fastnade för direkt, nämligen Nordmyra!

Sex stycken införskaffades, och som vanligt hade vi inget släp med oss... När alla runt omkring oss på parkeringen på Ikea prydligt travade sina kartonger i släp eller på takräcke stuvade vi in en klädhängare, två kartonger med en slags TV-bänk som vi ska ha som akvariebänk, en lampa, tre papperskassar med bla. 18 glas, lampskärm och köksredskap och sex stolar i vår bil. Två stolar fick tas ur emballaget, men det gick!
Vit och björk, avskalade och stilrena, blev de pricken över i:et i vårt kök och äntligen har vi sex snygga, ej vickiga, likadana stolar. Barnen gnölade lite över att dem var lite kalla att sitta på eftersom vi hade dynor på de gamla, men jag är så glad att slippa de där dynorna, som blir smutsiga, som knölar sig, och som knytbanden bara går sönder på. Stefanstolarna kommer att bo kvar som reserv när vi får gäster... äntligen slut på stolproblemen i vårt hem iaf.

Och när vi ändå är inne på Ikea, intervjun kändes som att den gick bra... det var fyrahundra som hade gått vidare från 5000 sökande fick jag veta, och nu är det 120 st som ska gå vidare. Besked kommer i mars. Det verkar som att man ska bli anställd från 1 maj, om man går vidare, och jag har grym ångest för detta. Vet ej om jag pallar att offra min semester och resa till Italien... Jag får ta ställning till detta om jag går vidare, om jag inte går vidare är jag bara lycklig och nöjd över att Ikea snart finns på 20 min. avstånd istället för 1 1/2 timmes... även om vårt stolbekymmer nu är över, inom de närmsta åren, åtminstone.

Vet inte vad jag ska ha för rubrik...

2006-02-08T08:31:00.000+01:00

Det finns definitivt vissa fördelar med att jobba som jag gör. Den här veckan jobbade jag söndag, (6 tim, betalt för 12, I like that....) och automatiskt blir jag då ledig en dag mitt i veckan, idag alltså... och naturligtvis har jag stora planer för dagen. Nu sitter jag och äter frukost i godan ro, barnen har åkt till skolan och maken har gått till jobbet. Hunden och jag har varit på en lång promenad i snön så han ligger och trynar gott i dotterns ännu så länge obäddade säng. Vid 10 ska jag göra min plikt som mor och besöka min son i skolan, han har nämligen syslöjd då, och eftersom han är grymt nöjd med sin sypåse i kamouflagemönstrat vill han visa den, och då var enda lösningen att jag kom till syslöjden eftersom han inte får ta hem den förrän i sexan... hemska tanke! Efter det ska jag naturligtvis fixa tvätten, dammsuga, torka golvet i köket, kanske rensa lite i kylen (finns säkert nån liten matrest som behöver slängas där... se inlägget som handlar om fem dåliga vanor...) och annat smått och gått.
Funderar också på att ha ett allvarligt snack med vädergudarna... vi behöver inte mer snö nu!!!! Om det är för att vi har köpt hus som det är så här... ja, då säljer vi! Jag menar, vi köper hus, och det slutar aldrig att snöa... veden har tagit slut pga extrem kyla= elda mycket, man hinner precis skotta upp så är det dags igen, och den där frusna knölen precis vid uppfarten går absolut inte att få bort (jag ser ingen annan granne som har det så) det är bara att hoppas att brevbäraren och tidn.utbäraren har bra gung i bilen så att de tar sig upp till brevlådan... och idag snöar det lite till... GAH!!! Jag kan inte med ord uttrycka mitt hat för denna vinter! Blir det inte en bra sommar nu emigrerar jag...lätt!!

På torsdag ska jag på anställningsintervju för Ikea förresten. Det känns lite kul faktiskt. Men självklart börjar få en massa dubier nu... jag har ju det faktiskt väldigt bra där jag är. Lönen på Ikea är säkert inte lika bra som den jag har nu, jag måste fortfarande pendla några mil, kanske måste man börja 1 juni och då får jag ingen semester i sommar osv, osv... nu innebär ju inte en anställningsintervju att man automatiskt har fått jobbet men möjligheten finns ju trots allt. Dock tror jag att utvecklingsmöjligheterna är större på Ikea, där jag jobbar nu är det svårt att komma så mycket längre, jag är optikerassistent och är ansvarig för inköp och administrering av vårt solglasögonsortiment, jag har försökt lära mig så mycket som möjligt av det som går, runt omkring (typ fakturering, hantering av linser...) och nästa steg är att bli optiker. Och då måste man läsa tre år på högskolan...tror inte det... nåja, vi får se vad som händer. Återkommer!

Min goa, härliga arbetskollega, tillika goda vän, har nu äntligen fått sin lilla knodd. Eller lilla och lilla förresten, 4615 gram ochh 55 lång (mina vägde runt 3 000 gram...)! . Men hon är lycklig och nöjd och han är så söt! En stor kram till C, välkommen lilla E!

Dags att göra lite nytta!

Så nära men ändå så långt bort...

2006-02-05T12:57:00.000+01:00

Tänk vad världen blev liten helt plötsligt!

Makens syster i Napoli har äntligen köpt en dator inkl. webcam och mikrofon och skaffat MSN, vilket ju innebär att vi kan sitta och prata med dem, se dem, de kan se oss , precis som om vi vore i samma hus. Dessutom sitter framförallt dottern och chattar med sina jämnåriga kusiner på italienska, något som hon knappt har pratat tidigare, men som nu funkar jättebra. Dock föredrar hon att skriva framför att prata i mikrofon.
Eftersom ingen av våra släktingar i Italien har dator så har detta inte varit möjligt tidigare men
nu håller vi på att preparera svärföräldrarna också... får svärmor se att hon kan prata med sin son och sina barnbarn i mick och samtidigt se dem i webcam kommer hon troligtvis bli eld och lågor och förhoppningsvis gå och köpa en dator på stört! *håller tummarna*
Igår kväll satt vi och åt middag med webcam och mick, maken berättade vad vi åt, och vi satt och skratade och skojade precis som att de var vid bordet. De har även fått guidning av hela vårt nya hus. Att höra deras napolitanska accent hemma i köket var så himla kul och maken är förstås salig.

Ja, internet har verkligen gjort att världen blivit mindre. Man kan ha kontakt med sina nära och kära över hela världen, förutsatt att de har dator och internet förstås, på ett smidigt sätt. Man måste inte lyfta på luren och ringa varje gång utan du kan chatta, skriva blogg, skicka email, men naturligtvis ringa också. Dessutom är det lätt att läsa dagstidningar och hålla sig ajour på det viset.
Maken och jag pratade om det igår, han har ju bott i Sverige sedan slutet på 80-talet, och det är mycket som har förändrats sen dess vad gäller just enkelheten att hålla kontakten med Italien. Först och främst skaffade han italienska TV-kanalerna och i dagsläget har han sex olika kanaler... jättebra för honom, kanske inte alltid lika bra för mig eftersom jag gärna tittar på svensk TV emellanåt, men tack och lov har vi numera flera TV-apparater. Fast jag tycker om att titta på italiensk TV också, utom när de dubbar utländska filmer... originalspråk tack!
Sen kom internet hem till oss, han kunde läsa tidningar, lyssna på italiensk radio och besöka andra italienska hemsidor, och så sist men inte minst kan han nu på ett supersmidigt sätt hålla daglig kontakt med iaf delar av hans familj, förhoppningsvis snart alla! Barnen tyckte att det var så otroligt kul igår när kusinerna hade installerat även webcam och mick, men som dem sa: Det är så konstigt att de är där precis nu, så nära men ändå så långt bort...
Och visst är det!

Då fick jag en utmaning igen...

2006-02-02T13:57:00.000+01:00

…från fridakarolina

Vad gjorde du för tio år sedan?
Då hände det faktiskt ganska mycket. Först och främst var jag mammaledig med min son som är 10 år idag, sen höll vi på att flytta till en större lägenhet i Märsta utanför Stockholm, och dessutom träffade jag återigen min pappa och mina syskon som jag inte hade träffat på sex år.

Vad gjorde du för ett år sedan?
Då jobbade jag precis som jag gör nu. Jag bodde fortfarande i vår lägenhet och jag har för mig att det var nästan lika mycket snö som nu.

Fem snacks du gillar (utan inbördes ordning - ty alla snacks äro skapade jämställda...):
1. Cheeseballs 2.Cheeserings 3. Ostbågar 4. Nachochips 5. Chilinuts

Fem sånger du kan HELA texten till:
1. My All med Maria Carey 2. La storia fra le dite med Gianluca Grignani 3. Ingen kan älska som vi med Grace 4. När löven faller med Carola 5. My heart will go on med Celine Dion

Fem saker du skulle göra om du var miljonär:
1. Flytta till Napoli och öppna ett hem för herelösa hundar 2. Resa, resa, resa 3. Köpa en Ferrari till min man 4. Skämma bort mina barn så in i bomben 5. Shoppa

Fem dåliga vanor:
Komplettering till tidigare lista då...
1. Jag skjuter alltid upp jobbiga saker till sista stund 2. Jag är slarvig 3. Jag är dålig på att ta kritik 4. Jag gråter alltid när jag blir arg 5. Jag är för vek när det gäller mina barn och min hund

Fem saker du gillar att göra:
1. Resa 2. Skratta och skoja med de som har lika sjuk humor som jag 3. Umgås med familj och vänner4. Läsa böcker och skriva 5. Åka bil

Fem saker du aldrig skulle klä dig i, eller köpa:
1. Stringbikini 2. Äkta pälskappa 3. Äkta pälsmössa 4. Latexkläder 5. Stickiga ylletröjor

Fem favoritleksaker:
1. Datorn 2. Pennan för att skriva med även om jag mest skriver på datorn numera 3. Mitt visakort 4. Min vovse (på ett bra sätt) 5. Mina böcker

Fem stycken jag utmanar: Gaggan, Aha, Neonglitter, Exilmamman, Karin

Respekt!

2006-01-30T12:52:00.000+01:00

... för här har ni tjejen som fick 13 rätt på italienska stryktipset igår! Sonen tyckte jag skulle ha på mig en t-shirt med siffran 13 på hela veckan... hihi. Dessvärre var det inga miljoner som trillade in, men ett par tusenlappar iaf och alla kronor är ju välkomna.
Det allra lustigaste var att på dagen spådde jag mig här , och då stod det att jag skulle ha tur i ett fotbollstips... sjukt va? Hade Heiki Vesa sitt finger med i spelet tro?
Vem vet? Men glad blev iaf jag....

Jag har blivit utmanad ...

2006-01-29T10:11:00.000+01:00

Jag har blivit utmanad av karin

Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ned i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.

1. Strumpovanan
Jag slänger inte mina strumpor i tvätten på en gång när jag tar av mig dem på kvällen. Istället ligger de hoprullade i små bollar på golvet som glider in under sängen. När man ska tvätta fattas det alltid någon av strumporna och när jag dammsugar fastnar de där istället.

2. Telefonovanan
Jag kan aldrig prata korta telefonsamtal. Alla telefonsamtal kan lätt gå mot två timmar, och till slut är det någon desperat som ringer på mobilen för att komma fram.

3. Sångovanan
Jag sjunger med i allt, låtar, reklamjinglar, signaturmelodier på TV:n... mina familjemedlemmar blir tokiga, jag är tyst en minut sen är jag snart igång igen.

4. Springa till bussen-ovanan
Jag springer alltid till bussen. Det spelar ingen roll om jag så har gått 10 min. innan, jag springer, blir svettig och flåsig och får stå och vänta 10 min. istället...

5. Spara allt-ovanan
Jag sparar alltid matrester och gamla kläder. Har jättesvårt att slänga saker och får verkligen ta mig i kragen då det till slut måste göras... och så undrar jag alltid varför jag inte slängde tidigare.

Jag utmanar:

aha

Fyra frågor...

2006-01-28T10:24:00.000+01:00

...fick jag av fridakarolina. Här kommer mina svar:

Fyra jobb jag haft:
1.Brevbärare i Uppsala 2. Cafévärdinna på Arlanda flygplats 3. Försäljare inom Tax-free på Arlanda flygplats 4. Optikerassistent på min nuvarande arbetsplats

Fyra platser jag bott på:
1. Uppsala 2. Kalmar 3. Stockholm 4. Nybro

Fyra tv-serier jag gillar att se på:
1. Sex and the city 2. Mord i sinnet 3. Idol 4. Top Model (5. Hey Baberiba)

Fyra platser jag varit på semester:
1. Italien 2. Karibien 3. New York 4. London

Fyra filmer jag kan se om och om igen:
1. Det stora blå 2. Magnolia 3. Änglagård 1 4. Mrs Doubtfire

Fyra websiter jag besöker dagligen:
1. Aftonbladet 2. Expressen 3. Zylom 4. Mina bloggkompisars

Fyra favoriträtter:
1. Fajitas 2. Sushi 3. Makens pastarätter (kan inte välja en speciell) 4. Svärmors specialitéer

Fyra ställen du hellre skulle befinna dig just nu:
1. Svärföräldrarnas takterass i Napoli 2. En lång vit strand med kristallklart vatten och klarblå himmel 3. Hos syrran i Stockholm 4. New York.

Fyra personer jag vill ska svara på detta
1. Gaggan 2. Aha 3. Karin 4. exilmamman, och neonglitter om du har möjlighet.

Love is in the air...

2006-01-25T08:44:00.000+01:00

Min hund har en "big crusch", verkar det som iaf... någon liten söt löptik har lagt ut sina krokar i snödrivorna och min stackars vovve har bitit i betet med hela sitt hjärta. Resultatet är att rundan tar dubbelt så lång tid eftersom varje millimeter noggrant måste undersökas, och vi hinner knappt komma in innan han sitter där och gnyr vid dörren alldeles förtvivlat... med en lätt frustrerad matte som snart hotar med kastrering! Även min lilla hund har vårkänslor... snöandet till trots!

En bukett känslor

2006-01-24T13:38:00.000+01:00

Idag har jag köpt tulpaner, två buketter t.o.m! Så nu kan jag njuta av åsynen av en stor vit tulpanbukett, för att inte tala om doften. Rosor och tulpaner är mina absoluta favoritblommor. Rosor är så fantastiskt vackra att se på, i alla former, klättrande på en kritvit kalkstensvägg, ensam i en hög smal kristallvas, samlade i en gigantisk bukett, eller torkade...
Tulpaner är mer en känsla för mig, har alltid varit det, när jag köper den första buketten går det mot vår, och det är något som känns i hela kroppen på mig. Jag fylls av ny energi, känner hur det går åt rätt håll. Tulpaner står för värme och sol, de kämpar sig upp ur kylslagen jord, sprider glädje med sina vackra färger, och berättar att nu är är det ljusare tider igen. Asfalt som börjar torka upp, tovigt gräs som börjar piggna till, fågelkvitter, tunnare jacka, frisk vårvind mot kinden...och jag blir alldeles pirrig och förväntansfull. Idag valde jag vita tulpaner eftersom det passar så bra i vårt röd-vit-svarta kök, men alla färger är fina tycker jag. I höstas sådde jag fullt med tulpaner i alla färger i vår rabatt på framsidan av huset, så nu är det bara att hoppas att det blev bra, och att det kommer massor till våren... en fräsch bukett varje vecka vill jag ha!
Nu har jag en hund som står och gnyr och vill ut på prommis... värmen från min tulpanbukett utbytt mot isande vinterluft för en stund. Men snart så...

2006-01-21T20:01:00.000+01:00

Man kanske skulle slå till på den här ...

Lite svammel och lite sommar

2006-01-21T13:04:00.000+01:00

Okej! Jag ska inte tråka ut alla med att gnälla över hur jobbigt det var i morse när jag skulle ut med vovsen och han knappt kunde gå eftersom snön var högre än honom... och jag ska inte säga ett ord om hur stora åskmolnen var över mitt och makens huvud när vi båda kom försent till jobbet pga att vi fick ägna en halvtimme åt att bara gräva fram bilen och försöka skotta bort lite av den meterhöga drivan framför brevlådan och bilen som snöplogen lämnade efter sig, ja jag vet, nånstans måste ju snön hamna men ändå... och jag ska inte berätta om hur vi rök ihop när maken gormade om hur värdelöst det var att bo i det här j-a landet varpå jag omedelbart intog försvarsposition och kontrade med att i Italien fastnade man minsann i trafikstockningar istället, jämt! Även om jag inte kunde annat än hålla med, i hjärtat, men lite patriotisk måste man ju vara (vi blev vänner sen igen dock)... Och inte ett knäpp ska jag andas om att det här vädret fetsuger!!! (lånar mina barns ord ibland för att riktigt förstärka det hela...)

Så därför råder jag alla att börja läsa här istället:

Undrar om jag är det enda som har lyckats missa alla avsnitt av Let´s dance? Alla verkar tycka att det är jättekul... har jag missat nåt?

Finns det någon sjukdom som heter brevlådefobi? I så fall tror jag att jag har fått den, iaf när alla räkningar börjar att ramla in. På nåt sätt känns det som att det kommer mindre räkningar om man inte tömmer brevlådan exakt varje dag nu i slutet på månaden, överhuvudtaget vill jag inte alls tömma brevlådan, bara på morronen när tidningen ligger där... i morse hade den förresten inte kommit ens... men vita fönsterkuvert fanns det minsann!

Nu ska jag laga Fajitas och så ska jag ta mig ett glas vin och bara slappa. Så fort jag kom hem från jobbet var det bara att börja skotta så nu känner jag mig lite mör... men man får ju motion! Häromkvällen undrade sonen lite försiktigt om det var min tröja som hade krymt eller om magen hade blivit lite större... vaddå, jag kan inte hjälpa att tröjan rullar ihop sig precis runt midjan.... då kan det ju bli att magen tittar fram lite... eller... när jag frågade om han tyckte att jag var tjock så sa han: "Nej, absolut inte, du är perfekt som du är"... Nåja, motion är ju alltid bra. Hoppas att det snöar lite till så att jag får skotta varje dag nu fram till mars... not!

Avslutar det här inlägget med en bild från ett av våra smultronställen i Sorrento, Regina Giovanna.... lite sol och värme kan behövas idag! En trevlig kväll önskar jag alla!

Insnöad

2006-01-20T13:24:00.000+01:00

"Nu kommer den riktiga vintern" kunde man läsa på Aftonbladet.se i morse. Jag bara undrar... har jag missat nåt? All snö som har legat, sen hur länge som helst , var inte det vinter då? Vår första vinter med hus kommer att bli en riktig prövning känns det som, det eviga skottandet, elda hela tiden eftersom vi inte är vana vid att gå och frysa hemma m.m. Alla andra verkar ha precis lika stora vedhögar som i höstas men vår minskar kraftigt, alla andra har perfekt skottade uppfarter utom vi osv. SUCK! Jag bor definitivt i fel land, iaf nu. Längtar efter sommaren med hela kroppen... och ute bara snöar det...

En kartong med minnen

2006-01-19T09:06:00.000+01:00

Häromkvällen plockade jag och barnen fram kartongen med alla foton som ännu inte har blivit insatta i fotoalbum (när ska man hinna med det egentligen?). Den kartongen rymmer hela vårt liv tillsammans känns det som, alla händelser av vikt finns dokumenterade där... första semestern i Italien, första graviditeten, andra graviditeten, förlossningarna, semester i New York, semester i Karibien, semester i London, första lägenheten, vänner man knappt kommer ihåg i dag, osv...
Att titta på kort är en resa i tiden, känslor just den stunden när jag stod framför BB ännu med magen intakt kommer tillbaka, barnen frågar och undrar, vilka var det? När var det? Hur gammal var jag där? Och jag njuter av att få berätta... om en tid som aldrig går att få tillbaka men som alltid finns kvar i minnet, och nedpräntat på bild.
På ett sätt tycker jag inte om att titta på gamla foton, därför jag har en tendens att bli nostalgisk då, och jag mår bäst av att leva i nuet. Det märkliga är att när man tittar på bilderna är det idel glada miner, allt verkar problemfritt, men tänker man efter fanns ju tunga dagar även då. Jag minns när vi skulle till Italien när dottern var liten, jag hade hemlängtan hela tiden. Allt kändes besvärligt, hon hade en peroid av nattskräck då och vaknade varje natt och skrek hysteriskt, alla i huset vaknade eftersom fönstren stog på vid gavel och jag stressade upp mig. Att gå på stan var varmt, gnälligt, komplicerat med barnvagn... att gå på stranden var inte heller helt lätt, iaf inte om det var packat av folk och man inte ens kunde ligga i närheten av vattnet. Sen kom lillebror och då hade man två små att tänka på där. Jag var ung, 23 år, och väldigt mån om att visa att jag var en jätteduktig mamma som klarade av allt, irriterade mig över alla "goda råd" som vänliga napolitanska kvinnor gav mig, så olika allt här i Sverige där man inte lägger sig i andras förehavanden på något vis. Dottern trodde i sina öron när jag berättade att hon inte tyckte det var särskilt roligt att vara i Napoli när hon var liten, eftersom hon idag tycker att Napoli är paradiset på jorden. Sonen hängde väl bara med mer när han var liten, det blir nog så med syskonen. När barnen blev större har dock våra semestrar i Italien verkligen blivit något vi alla älskar och uppskattar och längtar till.
Bilder från Stockholm är också representerade i kartongen. Vi bodde där tills barnen var 8 och 5 år, kalas med deras gamla kompisar, sandlådan ute på gården, Skansen, Gröna Lund, Drottninggatan, våra favoritplatser där vi åkte på utflykt soliga sommardagar, SL-bussarna som vi kuskade runt på innan maken kunde köra på sitt italienska körkort och vi köpte vår första ärtgröna Golf, dagmamman de älskade, Arlanda flygplats som var en stor del av vårt liv eftersom vi båda arbetade där och dessutom reste mycket.
Mycket av de drömmar vi då hade har idag förverkligats, idag har man andra drömmar, andra projekt och andra visioner. Men en kartong fylld av foton är en kartong fylld av minnen, och jag kan fyllas av en slags tomhet när jag tittar på dem, berättar och tänker tillbaka. För just det ögonblicket när kameran klickar till och förevigar just den händelsen kommer aldrig tillbaka, den är präntad på papper och i minnet, men otroligt sårbar. Timmar, dagar, veckor hastar iväg och jag konstaterar än en gång hur fort tiden går och hur viktigt det är att leva här och nu, att ta vara på varje minut och inte alltid vara på väg till det ena eller andra. När jag ser bilder på mina barn när de är små kommer jag ihåg hur man vissa gånger grät av trötthet och önskade att de skulle växa upp, sova på nätterna och gå på toan själv. Idag är det så, åren har gått fort, och lika fort kommer naturligtvis de kommande åren också gå, och jag känner hur jag vill fånga alla ögonblick i handen och hålla kvar det där. Livet rullar ju på i 180 knyck vare sig man vill eller inte, och det gäller att göra det bästa av det. Om 10 år tittar man på bilder från den här tiden och minns och tänker tillbaka, och förhoppningsvis är det med glädje man gör det.
Carpe diem!

Lite mutter

2006-01-15T14:17:00.000+01:00

Idag jobbar jag söndag fast jag inte borde... och det är väl med blandade känslor. Bra betalt är fördelen, ganska soft också... söndagar är ingen stor dag för besök hos optikern, och optikern själv är inte ens tillgänglig. Nackdelen är att man är själv... ganska trist, det blir mest städning och plock, och lite surfande förstås (jag står ju faktiskt och kladdar lite i min blogg nu). Men sen finns det ett intressant fenomen med söndagar... eftersom man då är själv får man passa in toabesök och baguetteätning vid lämpligt tillfälle, vilket är aldrig, för här kan jag stå en timme utan en levande själ i butiken, men bara jag tänker tanken att jag ska gå ut och äta min tonfiskbaguette, så väller det in folk. Gah! Resultatet blir att jag känner mig grymt irriterad på de kunder som dyker upp precis då (vilket jag naturligtvis inte visar, man har väl gått servicekursen...) medan jag i ögonvrån sneglar på min tonfiskbaguette borta i verkstan, eller känner mig superkissnödig. Samma syndrom uppkommer vid eventuellt telefonsamtal: Eftersom det är så lugnt kanske jag skulle passa på att ringa C, eller hem, eller...
Morsning! Så fort jag har slagit numret ramlar någon in med ett par trasiga bågar och lite hastigt och lustigt får man lägga på...
Stackars mig alltså...

Levande begravd för 700 spänn

2006-01-15T12:26:00.000+01:00

Jag kan säga att jag aldrig skulle utsätta mig för detta ens om jag fick en miljon. Bara tanken på att bli levande begravd får mig att dra djupa andetag bara för att försäkra mig om att jag inte är det... än mindre skulle jag ju då betala 700 spänn för att utsätta mig för det, även att det utlovas en lika bra kick som när man hoppar bungyjump, vilket jag inte heller har gjort. Är jag tråkig eller smart?
Visst finns det saker som jag skulle vilja testa som kanske är lite mer äventyrliga, fallskärmshoppning, luftballong... och delfinsimning (kanske inte så äventyrligt, mest mysigt tror jag...) men där går nog gränsen. Jag älskar livet alldeles för mycket för att utsätta mig för risker bara för kickens skull, men man är ju olika. Enligt snubben som har startat igång dennna nya extremsport som han kallar det är det inget som kan gå fel och det finns en panikknapp... men varför göra sig allt detta besvär, ordna med en lyftkran för att lägga på ett 3,5 ton tungt betongblock, när jag omedelbart skulle trycka på den knappen. *djupt andetag"
Nä, för 700 spänn tillåter jag mig kicken att köpa ett par snygga jeans istället, eller äter något gott... det är nog lugnast så....

Lördagmorron!

2006-01-14T11:17:00.000+01:00

Jag älskar lördagsmornar när jag inte jobbar... maken skrattade åt mig när vi skulle äta frukost: Jaha, pull position ser jag, morrontidningen på ena sidan, laptopen på andra sidan och ett härligt framdukat frukostbord framför dig...
Och precis så är det! Slippa titta på klockan, äta länge, läsa tidning, surfa lite, blogga lite, ta en kopp kaffe till....härligt, härligt!
Snart ska jag dock gå med sonen och köpa en födelsedagspresent till hans bästis som ska ha fest imorgon... ut i kylan, brrr...

Konstaterade igår att Försäkringskassan är lite fram och tillbaka vad gäller effektivitet. I juni var jag hemma för vab, visserligen skickade jag inte blanketterna förrän i oktober, men pengarna kom nu i måndags, så det har tagit lite tid om man säger så. Eftersom jag var hemma för vab nu i december tänkte jag att det är bäst att skicka de blanketterna så fort som möjligt om jag vill ha mina pengar i tid... då tog det helt plötsligt bara tre dagar! Så nu är det lite farligt, pengar som egentligen skulle ha kommit i slutet på den här månaden har redan kommit in på kontot och jag känner mig lite rik förstås, men lönen kommer ju att bli mindre så jag måste försöka tänka förnuftigt för en gångs skull... inte spendera allt nu! *tveksam*

Igår tittade vi på Narnia, en riktig nostalgitripp för mig, jag älskade nämligen de böckerna i min ungdoms glada dagar, så nu kom alla känslorna tillbaka... hur häftigt det var att tänka att man gick igenom en garderob och kom till en annan värld, att tiden stog stilla i den vanliga världen, den grymma häxan och den fantastiska Aslan, och alla fantasifigurer som fanns med... det var faktiskt riktigt roligt!

Dags att hoppa in i duschen!

Det går framåt!

2006-01-13T12:44:00.000+01:00

Fick ett mail från Ikea: Vill bara meddela dig att du fortfarande finns med i urvalsprocessen, men tidigast vecka 4 kommer du att få ett svar...
Jag visste iofs att en tjej som sökte samtidigt som mig hade fått ett besked om att hon inte hade gått vidare för ett par veckor sen, så det kändes ju som att det gick åt rätt håll iaf... men nu fick jag det bekräftat. Men än är det ju absolut för tidigt att ropa hej....

Sen vill jag bara ge min "stora syster" en jättestor kram, tack för att du finns! Är det ngt som skulle avhålla mig från en flytt till Italien är det du! (Och resten av din lilla familj förstås...)

Små och stora tankar

2006-01-11T13:39:00.000+01:00

Dripp, dropp, dripp, dropp...
I morse när jag öppnade altandörren och skulle hämta ved hörde jag det efterlängtade ljudet av smältande snö... hoppas att allt försviner nu *självisk*!
Jag är så lycklig över att det är milt igen, dofter förstärks, det pirrar i magen på mig, när jag hade varit ute med vovsen på morronrundan hade jag fortfarande känsel i mina ben och när jag kom fram till busshållsplatsen var jag svettig och fick knäppa upp jackan.... love it! Varje dag är man ett steg närmare våren... och sedermera sommaren!

I går kväll satt vi och suktade över alla våra sommarbilder från Italien, längtar jättemycket! Jag och maken har pratat om att ta ett "prövoår" i Italien men det är så mycket praktiska faktorer att ta ställning till... vart skulle vi bo? Kan vi hyra ut vårt hus under tiden? Hur skulle barnens skola fungera (runt Napoli finns ingen svensk skola), de pratar inte särskilt mycket italienska nu men målet är ju att de skulle lära sig där, hur skulle vi försörja oss (maken har ju ett företag som ev, skulle kunna drivas även därifrån) men jag då?
Fördelen vi har är ju att vi har jättestor familj i Napoli och de skulle säkerligen göra allt för att hjälpa oss, men det är trots allt mycket att fundera på.

Stora såväl som små tankar såhär på onsdagen....

Tyst hus, nästan i alla fall...

2006-01-10T10:17:00.000+01:00

Idag är huset underligt tyst och lugnt. Barnen är tillbaka till verkligheten med tidiga mornar och skola, och maken jobbar. Vovsen ligger och trynar i soffan som en liten boll. På radion spelas "The voice within" med Christina Aguilera... jättevacker låt tycker jag, härlig att skråla med i, det är ju bara vovsen (stackaren) som hör (så det är inte helt tyst...) och jag har stora planer för dagen: Tvätta, dammasuga, torka golv, hålla igång keddyn (-14 gr i morse, brrr!), städa toaletterna... vi börjar så tror jag... återkommer!

Alla dessa mammalediga...

2006-01-09T13:13:00.000+01:00

Snyft! Snart försvinner alla mina goa arbetskompisar. Två har ju redan gått på mammaledighet, varav en av dem står mig extra nära, och idag fick jag beskedet att min andra kollega som jag också trivs kanon med ska ha barn i maj! Och håll i er nu... hon har redan 6 barn mellan 1 1/2 -17 år (hon är 36 år)! Så hon var väl den jag sist hade tippat som nästa mammalediga...
Utav det ursprungliga gänget som började här i butiken samtidigt som mig ( vi var fem st som började samtidigt) är vi alltså bara två kvar, och det är nog bara en tidsfråga tills hon blir med bebis också (jag vet att hon vill), och då är det bara jag kvar...
Om jag inte får nytt jobb förstås.... jag verkar iaf gått vidare i Ikeas anställningsprocess, men det var ju några fler än mig som sökte....
Nu innebär ju inte mammaledighet att de är borta för alltid, de kommer ju tillbaka, men det blir annorlunda, det går inte att komma ifrån. På en arbetsplats är ju arbetskollegorna minst lika viktiga som arbetsuppgifterna och jag har verkligen trivts bra med alla tjejerna. Anledningen till att jag söker annat jobb är nog mer att jag vill utvecklas mer yrkesmässigt, och då i en stor organisation som faktiskt finns över hela världen, även i Italien.... vi får se vad som händer...

Men självklart önskar jag alla dessa mammalediga kollegor lycka till från hela mitt hjärta, det är en speciell tid de har framför sig. Kram på er!

En liten undran...

2006-01-08T10:42:00.000+01:00

När jag promenerar med hunden har jag upptäckt något som jag aldrig tänkt på förrut.Varför har vissa hus mer istappar än andra? En del har gigantiska tappar som hänger ner medan andra, ex vårt, har några små fjuttar bara... Vad beror det på?

Vårkänslor??

2006-01-06T12:18:00.000+01:00

Yes! Tre lediga dagar har jag framför mig nu... tre riktigt lediga dagar utan julfirande alt. nyårsfirande... det har varit underbara helger men nu känner jag verkligen för att bara vara!

Mitt första projekt är att ta ut alla julsaker, så fort nyår är över vill jag bara ha ut det, jag är trött på julgran och adventsljusstakar, julgardiner och tomtar... nu vill jag bara se framåt mot vår, längre ljusare dagar, smältande snö, vägar som sakta torkar upp, knoppande löv och förhoppningsvis knoppande rabatter, fågelkvitter, värmande solstrålar... jag vet att det bara är januari än men drömma kan man väl få göra...

2005 har passerat och lagts till handlingarna. Vi har köpt vårt första hus, hämtat vårt första vedlass, lärt oss att elda i vår keddy, tagit ett dopp i vår alldeles egen pool(!).....

Snart har den första veckan av 2006 gått, jag har inte gjort några nyårslöften men jag har en stor målsättning och det är att bli klar med mitt körkort!!!! Allt annat får komma lite i taget, året är fortfarande oskrivet.... jag vet själv hur jag fungerar, ett liv i standardiserade ramar fungerar inte för mig utan jag, eller vi ska jag säga för jag och maken är likadana, tar en dag i taget. Vilka dörrar kommer öppnas eller stängas? Det återstår att se.... det är så jag vill ha det!

Idag ska vi återuppleva nyårsmiddagen och äta helstekt oxfilé med potatisgratäng och svartpepparsky... mums!

Sliding doors

2006-01-05T12:03:00.000+01:00

Sitter här med en matlåda som lilla sonen plockade i ordning... han är för go, när vi hade ätit middag frågade han mig om han skulle göra iordning den åt mig, och donade och grejade med den så fint. "Glöm inte att tala om för dina kollegor att jag har gjort den mamma..."
Självklart inte! Nu har jag t.o.m talat om det på bloggen....

Såg att filmen Sliding doors gick här om kvällen, filmen handlar ju om en tjej som rusar iväg till tåget, i det ena perspektivet missar hon tåget, och det blir en film om vad som händer i hennes liv, och i det andra perspektivet missar hon inte tåget och ur det skapas den andra filmen om vad som då händer med henne. Tanken är fascinerande tycker jag, livet är ju en resa där man hela tiden gör medvetna såväl som omedvetna val, och ofta frågar man sig vad som hade hänt om jag inte hade gjort si eller så...

Vad hade hänt om jag inte hade gått upp i personalmatsalen på Arlanda den där dagen 1990 när jag första gången såg min nuvarande man? Vi såg varandra ett kort ögonblick, ingen av oss skulle egentligen varit där, och vi möttes inte igen förrän efter några månader... var det förutbestämt eller helt enkelt slumpen? På många sätt gjorde jag då ett val som på många sätt förändrade mitt liv (en lång historia... den får jag nog ta en annan gång). Då var det flera tunga men ändå fina år, men idag känns det trots allt helt rätt, och naturligtvis har det präglat mig till den individ jag är idag.

Vad hade hänt om vi inte hade flyttat, vad hade hänt om inte mina föräldrar hade skilt sig... osv, osv... man kan ju spåna på så i all evighet och självklart kan man ju aldrig få ett svar heller, men många gånger är det just de tankarna som håller en uppe i jobbiga perioder. Jag tror att det finns en mening med allt som händer, både gott och ont, för ur det skapas andra förutsättningar som sen med facit i hand har förbättrat något annat. Om sen livet är förutbestämt eller skapas under tiden är väl frågan, i filmen får man ett svar, så enkelt är det dessvärre inte i det verkliga livet. Men det är ju också när man står vid olika vägskäl man får chansen att påverka det, sen hoppas åtminstone jag att man får lite vägledning ibland, på ett eller annat vis....

Lite små funderingar sådär bara....

Lite snögnäll

2006-01-04T13:40:00.000+01:00

Jag kan inte hjälpa det, men jag är sååå trött på snön! Jag kan bara konstatera att jag inte är någon vintermänniska... för typ miljonte gången...
Bara att gå till bussen på morgonen har blivit dubbelt komplicerat, innan snön kunde jag med lätta steg springa över gräsmattorna, trots höga stövlar, några minuter innan bussen kommer... nu måste jag gå minst 10 min innan, balansera i djupsnön och försöka pricka de redan befintliga gropar som har skapats av andra fötter... ibland kliver jag snett och snön far ner i stövlarna och det blir kallt och mysigt... not! Framme vid jobbet har jag samma problem, bussen stannar vid en rondell, så snödrivorna ligger högt mellan vägbanorna, och där får jag pulsa igenom och försöka att inte fastna... mitt i trafiken.
Hemma har vi inte bara fått skotta garageuppfarten stup i kvarten, utan även hela poolen. ... och altantaket... och garagetaket... för säkerhetsskull.. runt poolen ligger snön i höga drivor och det är bara att glömma att gå där. Vovsen blir lika förvirrad varje gång han kommer ut.

Bilen får man gräva fram...
Halt blir det...
Kallt är det...
När det smälter blir det slask, slask, slask...

Suck! När kommer våren???

Dan efter dan...

2006-01-01T11:48:00.000+01:00

Kan bara konstatera att vi hade ett otroligt roligt nyårsfirande igår (imorse)!

Jag och maken hade fullt upp redan från freadagskvällen med allt till nyårsmiddagen... handla, förbereda, städa osv. Ett tag kände jag mig inte alls upplagd kan jag väl lugnt säga, men vi fick lön för mödan. Allt blev otroligt uppskattat och maten blev helt perfekt... (jag kan säga så eftersom det var maken som hade det yttersta ansvaret....*ler*). Gästerna skulle komma klockan sju och halvsju hade jag inte ens duschat men det löste sig, glittertoppen satt där den skulle när de väl dök upp, och efter att tagit en språngmarsch ute i snön iförd långkjol, topp och tofflor eftersom vovsen fick spelet och rusade ut precis när alla kom, så kunde fördrinkarna serveras med äran i behåll.

Middagen flöt på, vi njöt av god mat, gott vin och glada skratt. Vi tolvslaget tog vi champagne och champagneglasen, pälsade på oss och pulsade ut i den ymniga snön som envist singlade ner från himlen. I parken bakom vårt hus ligger en stor kulle och dit gick alla upp, alla grannar också visade det sig, så det var jättemycket folk där och fyrverkerier precis överallt. Jättemaffigt! Roligt var det också att se alla människor, några något överförfriskade, lyckas ta sig upp alt ner för kullen i djupsnö... det var nog knappt ingen som inte ramlade... när vi kom in igen vid kvart i ett ca kan jag lugnt säga att vi var totalt nersnöade, och håret hängde i blöta stripor längs nyårssminkade ansikten, men gud var roligt det var! Och ja, champagneglasen i kristall höll!

Desserten hade vi ännu inte avnjutit, så vid halvtvå i natt så satt vi och mumsade nougatmousse på flarn med frostade hallon och rödvinssyrup och lite muscatvin till det. Mums! Lite dans på det... och så avslutades kvällen med en titt på alla våra Napolibilder eftersom ett par som var hos oss funderar på att komma och hälsa på när vi är där. Värme och sol omslöt oss för en stund, och redan nu kan man känna att det går åt rätt håll. Och med ett i vårt tycke så härligt avslut på året kan ju bara de nya året båda gott! Hoppas jag!
Och inte ett enda nyårslöfte har jag lagt!

Gott nytt 2006 till alla!

Nyårspyssel

2005-12-30T22:11:00.000+01:00

Håller på att förbereda nyårsmiddagen som vi ska ha här för 10 personer. Så här ser menyn ut:

Förrätt: Sockerärtspurésoppa med kräftstjärtar och Västerbottenstänger
Vitt vin: Les Palobiéres

Varmrätt: Helstekt oxfilé med Medelhavsgratäng och Svartpepparsky
Rött vin: Raimat

Dessert: Nougatmousse på flarn och frostade hallon
Dessertvin: Amfora Muscat d´Alexandrie

Champagne

Vad tror ni?

Ett gott nytt år till alla!!!!

Minne av en doft

2005-12-30T13:59:00.000+01:00

Avgaser från en moppe. Stinker säkert för många, men inte för mig.Varje gång jag känner den doften (inte lukten, doften...)tänker jag på mitt första besök som jag gjorde i en stad som har kommit att betyda mycket för mig...

Året var 1990 och bara ett par månader tidigare hade jag blivit hals över huvud förälskad i en mörk, djup, konstnärlig, vacker kille från Napoli i Italien. I juli månad skulle hans syster gifta sig och då ville han väldigt gärna att jag skulle följa med, träffa hans familj, upptäcka hans land och hans stad...

Att komma till Napoli var som att kliva in i en helt ny värld för mig... Italien är ju ett otroligt charmigt men något oorganiserat land, Napoli är en av de mest kaotiska städerna i Italien, men också en av de mest charmigaste och speciella städerna (i mitt tycke i af), och lägg sen till att den stadsdel vi skulle till ligger precis mitt i smeten av detta. Det var som att kliva in i en tavla... ett folkmyller utan dess like, kolossal trafik, alla pratade med alla, en het sol från en klarblå himmel, havsdoft blandat med avgaser, doften av olivolja och vitlök blandad med tomater från Sorrento, hus som var hopbyggda runt varandra, på varandra, lite snett åt sidan, tvätt som hängde mellan husen... och mopeder som dök upp i vartenda hörn, bakom en, framför en... Alla körde moped! Barn, gamla, unga... och alla åkte med, bebisen, hunden, gammelfarmor...
Och jag upphörde aldrig att förvånas!

En månad var vi där... och det var en av de bästa månaderna i mitt liv! Vi var otroligt förälskade, otroligt lyckliga... på moppe visade han mig runt i stadens
alla vinklar och vrår, vi åkte i full fart längs strandpromenaden, håret flög och tårarna rann av vinden, vi tog med vin och chips och satte oss vid havet där man kunde njuta av ett fantastiskt panorama. Havet, staden som i sakta mak klättrade upp mot Vesuvios bedrägliga topp, alla regnbågens färger....

Nu femton år senare är den mörke italienaren min man, tillsammans har vi två barn och minst en gång om året besöker vi denna annorlunda men fantastiska stad. I mitt hjärta har den fått en stor plats och varje gång jag känner doften av en moppe kommer känslan tillbaka... känslan av frihet, lycka, kärlek... och Napoli!

Tunga biverkningar

2005-12-28T16:10:00.000+01:00

Jag avskyr julen!

Jag avskyr när syrran med familj kommer hit!

Jag avskyr att vara ledig!

Varför?

Jo, för när allt är slut känns helt plötsligt den vardagliga tillvaron dubbelt så trist! Innan är livet fyllt av förväntningar... allt mysigt som ska hända, hur skönt det ska bli att vara ledig, hur roligt det ska bli när vi alla ska träffas, hur glada barnen kommer att bli över sina julklappar.... även tråkiga dagar har man allt roligt att se fram emot. Men nu är det bara jättetrist, jag käner mig extratrött, ovanligt dyster och jätteledsen... och till råga på det är en snöstorm på intågande!

Allt är grått just nu....

Okej, okej, jag överdrev lite i början... ganska mycket dessutom. Självklart avskyr jag inte julen, när syrran kommer och ledighet... tvärtom! Det jag avskyr är tomhetskänslan efteråt...livet är hårt! När huset blir tomt och tyst!

Kram på er syrran, maken, lillskruttan, storkillen och vovsen! Och kör försiktigt!

God jul önskar jag alla!

2005-12-25T12:49:00.000+01:00

Ett år äldre...

2005-12-19T17:34:00.000+01:00

Jaha, bara sådär från den ena dagen till den andra är man 1 år äldre.... igår var jag 33 år, idag är jag 34 år! Måste in och ändra i min pres. också...
Maken har bokat bord på en av mina favoritrestauranger (tråkig sida men underbar mat)
ikväll 19.00 så det ska bli smaskens! En trevlig kväll önskar jag alla, för det ska jag ha!

Söndagsblues

2005-12-18T13:24:00.000+01:00

I morse tände vi sista ljuset och nu står jag här mitt i julhandlarnas mecka. Jobbhelg, kallt och lite långtråkigt, i en optikerbutik på ett köpcenter. Folk rusar fram och tillbaka med överlastade kundvagnar,barnskrik, prassel av påsar, mörk mansröst, klingande skratt, någon tappar ett mynt,mobilsignaler, pling från bilen ute i entrén som fyraåringen åker,dörrar som öppnas och stängs (korsdrag hos mig), ensam farbror på bänken, solen skiner utanför, knäppande klackar, gnisslande gummisula,flaggorna ute fladdrar av isande nordanvindar,föräldern förmanar sitt barn,någon hostar, någon pratar på annat språk,bilar korsar varandra på parkeringen, litet stånd med handgjorda tomtar... I entrén finns även ett stånd med jättesöta handgjorda marsipanfigurer, jag kunde inte motstå varsin marsipansmörgås till barnen igår, de var det sötaste jag sett på länge... barnen trodde det var en riktig ostsmörgås, otroligt verklighetstrogen, det fanns även med ägg och kaviar. Jag älskar gulliga miniatyrer i alla former, dockskåp med handgjorda möbler, små frukter i lera, små tyggardiner, jag blir alldeles till mig och önskar att jag var bra på att göra sånt själv. Det finaste dockskåp jag sett finns i ett skyltfönster på Stora Gatan i Sigtuna, det är helt handgjort såväl som helt underbart!När barnen var små kunde vi stå och titta på det jättelänge, varje gång upptäckte man en ny detalj, hoppas att det finns kvar ännu! Det är kanske något jag kan pyssla med när jag blir pensionär...

Min goa kollega kom in med magen i vädret, hon hade en liten julklapp och en kaka till mig,sånt blir jag så glad av.

I morron ska jag och maken julhandla de sista julklapparna... barnen börjar oroa sig, det är samma ska varje år...Vart är alla julklappar, mamma? Hinner ni köpa dem nu?....
Skruttisar ni ska absolut inte oroa er! Tomten kommer att komma i år också...

Hihi

2005-12-16T11:15:00.000+01:00

Vet att de är gamla men fortfarande lika roliga! Tycker jag....

ansiktsburk
Tryck även på länken "fiskpinnar"

(Obs, se till så att ljudet är på)

Crazy!

2005-12-16T09:31:00.000+01:00

Men hallå! Julio Inglesias ska få en lillebror! Alltså inte Enrique, utan gamlingen Julio, smörsångaren ni vet... pappan till den samme är 90 bast... det var en gest av generositet hävdar han... men barnet då, som kommer att bli utan pappa som tonåring och ha en storebror som är äldre än kompisarnas morfar... snälla, vart är vägen på väg???

Jo förresten, jag är ledig idag! Bara så att alla vet!

Små funderingar...

2005-12-15T14:05:00.000+01:00

Är jag på hal is om jag erkänner att jag inte har greppat vad en Ipod är... är det bättre, coolare eller smidigare än mp3?

Är det snyggt med Cityshorts även mitt i vintern? Till stövlar...

Varför sänder man min favvisserie Sex and the city-maraton med start kl 22.oo mitt i veckan? Orkade bara se första avsnittet och lite på det andra... four too go... synd!

Kommer jag få krulligt hår när jag blir gammal eftersom mina gråa hårstrån som smyger sig fram är krulliga?!

Varför är kaffet alltid godare på morronen än på eftermiddagen, men ändå propsar jag på att dricka det....

Varför bor jag i ett land där det är kallt, mörkt och slaskigt ung. halva året, och sen när det inte ska vara det är det så ändå?

Grr...

2005-12-13T16:40:00.000+01:00

Suck, igår var det en sån dag jag bara vill ha bort! Det började med ett tiiidigt personalmöte som vi har tjatat om länge eftersom vi har en chef som själv inte tar tag i sådana petitesser som personalmöte.... väl där blev jag så j-a förbannad på densamme, av olika orsaker, att hela jag bara kokade. Detta märktes väldigt tydligt kan jag säga, så efter mötet öste jag ur mig till honom precis vad jag tyckte och kände just då, och han förstod faktiskt, och försökte därmed förklara sig. Efter det lugnade jag ner mig något och såg saken i ett litet annat ljus, men spottade ut att han faktiskt hade kunnat förklara sig innan mötet vilket jag fortfarande vidhåller. Ibland kan ju sättet man lägger fram något på göra en mer förbannad en själva saken det handlar om, och så kände jag i det här fallet.
Problematiken i det här är att jag har en chef som pratar mycket och som gärna breder ut sig angående eventuella utbildningar och kurser man ska få gå, men som inte alltid står för det han har sagt sedan, utan låter det "falla bort" liksom och sånt kan jag bli vansinnig på. Det var länge sen jag gick på inlindat snack om vidareutbildning och dylikt som inte leder till någonting i slutändan, och har det upprepats är naturligtvis chansen än mindre. Nu sa jag att jag verkligen vill se att han står för det han säger, för vill han ha mig kvar (vilket han sa att han ville!) så måste det bli lite förändringar. Och därmed basta!

Som tur är har man supergulliga kollegor och min favviskollega beslöt enhälligt att hon skulle bjuda mig på lunchen så det var ju trevligt! Mindre trevligt blev det sen, för samma favviskollega skulle nämligen till läkaren, eftersom hon är gravid, och när hon kom tillbaka meddelade hon att hon hade blivit heltidssjukskriven med omedelbar verkan pga risk för havandeskapsförgiftning :( Så hastigt och lustigt fick hon packa ihop sina grejer och jag kände sorg i bröstet, och för andra gången samma dag rann tårarna både på henne och mig!!! Skitdag med andra ord, eftersom man redan har gått och gruvat sig för att hon snart ska gå på mammaledighet, och nu gick allt så himla fort. Naturligtvis kommer vi att träffas då och då iaf, men en gó arbetskompis på jobbet kan lysa upp de allra tråkigaste dagarna, och saken blir ju inte sämre av att vi har samma sjuka (sjukt dåliga...?) humor och skrattar mycket... och nu kommer det att bli så tomt!

Jag kan säga att jag var ganska slut igår när jag kom hem och jag sa som mina barn brukar säga... den här dagen sög... fett!

Kaffepaus?

2005-12-10T10:37:00.000+01:00

Kompisen ringde och berättade vad som hände henne härom dagen. Höggravid som hon är stod hon på MVC och väntade på sin tur att komma in. Ute i väntrummet stod en skål med små paket som hon trodde var små mjölkpaket, så hon började veva runt där medan hon funderade på om det fanns te eller kaffe att hämta någon annanstans... en barnmorska kommer förbi och undrar om hon behöver hjälp och kompisen frågar om det finns te att hämta någonstans.

Barnmorskan med förbryllad min: Neej....
Kompisen: Nej, jag såg mjölken här...
Barnmorskan: Eh, det där är inte mjölk... det är kondomer!

Ridå!

C, du har gett kaffepaus ett nytt ansikte.... men gissa om jag garvade!

Julstrul

2005-12-08T10:50:00.000+01:00

Varje år när det börjar dra sig mot jul kommer den gamla välbekanta stresskänslan fram. Först är allt bara mysigt, när man ska börja pynta, när man kan glufsa i sig risgrynsgröt och julskinka på morgonen, när man köper första glöggen och när det fortfarande är nästan en månad kvar till Dagen D. Sen kryper stressen på, måste hinna köpa alla julklappar alltmedan man jobbar heltid, man måste förstås ha mycket pengar så att det räcker till alla julklappar och så det jobbigaste av allt... vart ska vi fira julen?
Eftersom maken har sin familj i Italien dyker varje år samma diskussion upp. Självklart vill han någon gång även fira julen där, men till det behöves ännu mer pengar och ännu mer tid i form av ledighet, åtminstone en vecka. Jag är glad om jag får tre dagars ledighet i sträck runt jul och det är inte mycket att hurra för när det handlar om att åka från Småland till Napoli då bara resan kräver minst 12 timmar! Allt detta är maken mycket medveten om, men eftersom besvikelsen ibland tar över förnuftet tappar han lusten för julen totalt, och jag förstår honom så väl. När dottern var liten firade vi i och för sig julen där men en gång på alla år är ju inte särskilt mycket, och nu tycker han verkligen att det är dags igen. Vad gör man?
Syrran i Stockholm kan inte heller vara här på julafton, utan åker som en skottspole ner till juldagen så att vi kan fira jul då, eftersom hennes mans familj firar tillsammans på julafton. Sedan måste de skynda sig att åka upp igen eftersom hon ska jobba... suck!
Egentligen ska julen vara en fin familjehögtid men i mångt och mycket får den iaf mig att stressa extra mycket, man ska vara ledig, köpa fina julklappar till alla, ingen ska bli sårad över vart, hur eller när man firar julen för framförallt ska man ju vara lycklig när det är jul. Allas ögon ska glittra och tindra som julstjärnorna i fönstren! Självklart skulle julen vara mycket enklare om hela släkten bodde på samma ställe...julen är inte gjord för vår typ av familj helt enkelt, min mamma med ny familj här nere, pappa uppe i Uppsala, syrran i Stockholm med sin familj, och makens familj i Italien ...
Trots allt detta brukar faktiskt julen infinna sig med gott mod hos oss, vi brukar ha det mysigt och barnen är förstås fullkomligt saliga över denna högtid och det är ju framförallt det som räknas. Men vägen dit känns ibland onödigt komplicerad, iaf för oss!
Efter julen kommer ju som bekant nyår... i dagsläget har vi inte ens bestämt om vi ska vara här nere eller uppe hos syrran... och just det, några dagar innan jul fyller jag visst år också...

Telefonterror

2005-12-07T12:06:00.000+01:00

Klockan är 12 och jag har suttit i telefon med en kompis i två timmar....aj, ont i örat! Och igår satt jag och pratade med syrran i telefon i tre timmar... maken ringde på mobilen och oroade sig över att vi hade glömt att lägga på luren, för honom är det ett mysterium hur man kan prata i telefon i flera timmar! Det sjuka är att när jag sitter i telefon så tänker jag inte på tiden det minsta, eftersom jag har bärbar går jag runt och gör en massa annat samtidigt, plockar ur och in disk i diskmaskinen, viker tvätt, lagar mat osv, medan jag blurrar på i 190. Men attan vad man får ont i örat!

Kan också meddela att jag har sökt ett jobb som även 4799 andra personer har sökt... konkurrensen är med andra ord rätt hög! Visserligen är det 75 pers som ska tillsättas men ändå... Arbetsplatsen som är aktuell är förstås IKEA som äntligen ska komma till min del av världen... verkligen på tiden! Även om jag inte får jobb där ska det bli så grymt bra att kunna åka dit lite mer spontant *längtar*. Fortsättning följer!

Funderar på att slänga ihop lite lussebullar idag ... oops, nu ringer det visst! Måste kila...

Vill ha...

2005-12-06T12:38:00.000+01:00

... gummihandskar med svandun på kanterna! För visst måste det väl vara roligare att städa toaletterna då... och inte det minsta opraktiskt heller...

... en semester här, just nu...

... en tårta som ser ut så här! Måste man gifta sig en gång till tro?

... vita gummistövlar med rosenmönster på! Såg sådana i ett moderepotage i Damernas för något år sen, men har fortfarande inte listat ut vart man köper dem... helt underbara, skulle lysa upp lite i det grååååååååa vintermörkret... Kan inte ens hitta en bild!

... badmössa med påsydda blommor! Så chic, så söt och så perfekt när jag ska ligga och plaska i poolen i sommar, eftersom jag har bestämt att det ska bli en ovanligt varm och solig sommar!

Surprise!

2005-12-05T13:41:00.000+01:00

Julbocken i Gävle har brunnit ner... surprise! Polisen söker efter en tomte och en pepparkaksgubbe... märkligt att man inte har hittat dem....

Röda knän

2005-12-04T17:33:00.000+01:00

Igår var vi på Äventyrsbadet till barnens stora glädje. Vi hade nämligen lovat dem redan förra veckan men eftersom det blev jättemycket snö och vi så klart inte hade satt på vinterdäcken sköt vi fram det en vecka. Då stod vi inte så högt i kurs kan jag väl säga men igår var det bara nöjda miner. Själv var jag ganska trött efter en lång och jobbig arbetsvecka, huset var stökigt, och jag kan väl villigt erkänna att jag inte var överentusiastisk, men, men...
Väl där var det faktiskt himla mysigt, bada lite jacuzzi, basta, åka vattenrutchkana som var ny (en stor del var övertäckt så det var kolsvart förrutom blixtar och åskvädersljud, riktigt kul faktiskt) , fika...

När vi bodde uppe i Stockholm och åkte hit och hälsade på mamma åkte vi alltid till Äventyrsbadet, och faktum var att när jag satt där i en solstol (inte så mycket sol dock) fick jag en sån där märklig känsla av hur fort tiden har gått, en känsla av nostalgi...
Jag kom ihåg hur tonåringen som då var bebis, kröp runt på golvet så att hennes knän var alldeles röda, hur mycket hon tyckte om att bada bubbelpoolen, hur man njöt när hon sov middag och jag och mamma bara kunde sitta i solstolarna och prata i lugn och ro. Sen kom lillebror och man hade två små att passa när man var där, den ena kunde ju ramla i på det djupa, den lilla kröp runt, och man skulle värma burkmat, försöka få dem att sova middag så att man skulle få sitta ner i lugn och ro någon timme eller så osv. Då kom jag ihåg hur man tänkte: Tänk att komma hit när barnen är stora och klarar sig själva, jag kan sitta i solstolen hela dagen om jag vill...
Nu är barnen så stora och jag kan bara konstatera att tiden verkligen har flugit iväg, jag kunde sitta i solstolen och läsa tidningen igår utan minsta oroskänsla, jag kunde gå ut och basta själv, man skymtade dem springande mellan vattenrutchkana och hopptorn, lika glada ansikten som då... och det kändes som att det var alldeles nyligen som de kröp runt på golvet med röda knän och lika röda kinder.

Det stämmer såväl att det är på sina barn man ser att man blir äldre, för jag känner ju mig precis som då, det är precis som att barnen åldras fyra-fem år på ett av mina år... när jag tänkte att det var tretton år sen jag var där första gången med dottern blev man nästan rädd. 13 år! Var har de tagit vägen??? Igår kände jag hur jag ville dra tillbaka tiden lite, sitta där igen med två småttingar som behövde mig hela tiden, som inte lät mig sitta still i solstolen, som kanske skulle sova lite middag, bara för att veta att jag fortfarande skulle ha många år med dem. Samtidigt är det otroligt roligt att se hur de har utvecklats, att vi har jätteroligt tillsammans, att man har en helt annan kommunikation nu än när de var små... men snart är de vuxna! Snart är de inte alltid hos mig, mer och mer får de sina egna liv, att åka till Äventyrsbadet med päronen blir inte lika kul, och jag får lite panik. Och dåligt samvete över att jag inte var jätteentusiastisk över att åka till Äventyrsbadet igår, trots att jag inte knappt behöver lyfta ett finger där, eftersom jag mer tänkte på att det var stökigt hemma, att jag bara skulle ha söndagen ledigt för att göra allt innan det var dags för en ny arbetsvecka. När jag satt i solstolen konstaterade jag att det viktigaste är att leva här och nu, att njuta av barnen och den tid man har tillsammans, att inte hela tiden tänka ett steg framåt för snart har det gått 13 år till som du undrade var de tog vägen.... hjälp!

Jag, egocentrisk?

2005-12-02T10:15:00.000+01:00

Suck! Ibland blir jag så irriterad på mig själv... de som känner mig skulle nog kalla mig rastlös. Jag vet att jag är rastlös, jag avundas människor som i godan ro stannar på samma arbetsplats i 10, 20, 30 år, men för mig känns det i princip otänkbart. Jag måste ha nya utmaningar, nya uppgifter, nya mål... att gå sin gilla gång ger mig bara "creeps". Trots det, vill jag inte att andra ska förändra sin situation om det innebär att det blir annorlunda för mig... Ska försöka förklara mig lite bättre...ex:

Jag och familjen flyttade för några år sen från Stockholm ner hit till Småland, och då följde även systern med sin lilla familj med. Vi bodde i princip grannar, vi hade båda barn och vi skaffade oss hundar, vi pluggade ihop på Komvux och vi gjorde det mesta tillsammans. Toppen! Så länge det varade... för plötsligt sa hennes man upp sig från jobbet, han fick ett nytt i Stockholm och de bestämde sig att flytta tillbaka... snyft! Det blev förstås jättetomt och jättetråkigt, vi fick även funderingar på att flytta tillbaka men valde trots allt att stanna ett tag till eftersom mamma fortfarande bor i Småland med sin familj (sin nya...). Varför kunde inte de också ha stannat kvar??? Stackars mig....

När vi flyttade hit valde vi även att bosätta oss i närheten av just mamma och hennes familj, typ samma stadsdel för att våra respektive barn (de är nästan jämnåriga...) skulle ha nära, och även vi. Men så blev de trötta på att bo i villa, sålde den och flyttade in i en lägenhet mitt i stan och kvar blev vi... inget speciellt långt avstånd i och för sig men för barnen blev det ju inte lika smidigt... och inte för mig heller för den delen... stackars mig igen...

När jag började på mitt nuvarande jobb upptäckte jag ganska snabbt att jag trivdes extra bra med en utav kollegorna, vi har alltid jättekul ihop och kan prata om det mesta, vi brukar skoja att det var kärlek vid första ögonkastet. Men nu ska hon ha barn... och gå på mammaledighet minst ett år... och jag tycker förstås att det känns jättetrist. Varför just hon? Hon har ju redan ett barn.... stackars, stackars mig...
Nu undrar hon om jag kommer att vara kvar när hon kommer tillbaka, annars vill hon också byta jobb, och jag kan ju förstås inte lova något sånt, för jag kanske får för mig att jag vill byta jobb, eller gå på mammaledighet, eller plugga, eller vad vet jag...

Under tiden har jag redan bytt jobb flera gånger, vi har flyttat, osv... och det är ju inte så konstigt för mig. Förändringar är både på gott och ont tycker jag, det behövs nog för att berika ens liv, få nya synvinklar, för att man ska växa som individ, men ibland vill jag bara hålla kvar vissa saker i handen, att det alltid ska vara på samma sätt.
Därför tycker jag att det är så skönt att komma till min mans familj i Italien. Där är allting alltid som vanligt, de bor i samma lägenhet, stan är sig lik, svärfar jobbar på samma jobb, vi äter samma goda mat osv... den basala grundtryggheten finns där. Förmodligen skulle inte jag själv fungera på det viset, men jag är väldigt glad att de gör det, eftersom jag mår bra av det...

Vaddå, jag egocentrisk?

Under konstruktion

2005-11-30T16:16:00.000+01:00

Att ha en blogg medför vissa stressmoment som "nu måste jag verkligen skriva ett nytt inlägg men jag hinner inte" eller "det här kan jag ju inte skriva om"... osv. Så just nu skriver jag bara att sidan är under konstruktion...

Snipp, snapp, slut

2005-11-27T17:42:00.000+01:00

Så var min efterlängtade fyradagarsledighet slut... snipp snapp snut... bara så där, snabbare än man hinner knäppa med fingrarna...

Idag har vi varit iväg på julskyltningen i stan, något som gick ganska snabbt eftersom vår stad inte är så väldigt stor... man gick runt och huttrade lite... letade jacka till sonen eftersom den han hade tittat ut på JC visade sig vara en tjejmodell och den för killar inte fanns kvar i hans storlek...sorg! Naturligtvis hittade vi ingen jacka i den här stan så det får nog bli en annan stad... nån dag framöver, vilket osökt fick mig att längta efter att bo i en stor, stor stad igen... vi flyttade ju från Stockholm hit ner för några år sen och ibland kommer längtan på, speciellt efter att ha gått igenom julskyltningen på en kvart ung. Efter en flukt på "stan" gick vi och åt kebab och nu är man hemma igen. Nästa projekt på dagordningen är knäck, mums!

Maken sitter och gnuggar sina grå över ngt script i en av hans hemsidor (han har en egen webbyrå) och jag sitter här och stärker mig mentalt över en kopp het glögg... för att baka knäck, för att det är måndag i morron, och för att jag nu inte är ledig förrän nästa helg! *sliter mitt hår"

Till knäckpannan!

Myspys

2005-11-26T18:00:00.000+01:00

Ville bara säga att man kan ha det sämre än mig just nu... sitter i ett nypyntat hus med en kopp glögg, brasan som sprakar i keddyn, och fortfarande en dag kvar av min ledighet... Nöjd? Yes..

Nedräkningen kan börja

2005-11-26T10:37:00.000+01:00

Wow! I morse när jag vaknade var världen vit, och från himlen singlade stora, vackra snöflingor... precis så där perfekt som man ser i någon söt julsaga. Jag och sonen (dottern var fortfarande däckad i sängen) klädde raskt på oss, och vovsen som fortfarande har bandage fick ha på sig bandage, strumpa, påse, en till strumpa och en rejäl Systembolagspåse på det, och så traskade vi ut i snön. Ärligt talat är jag inget stort fan av vintern men just den där första singlande snön är ngt alldeles speciellt tycker jag, i synnerhet när den faller vid 1: a advent, man blir lite förväntansfull, julen närmar sig, det är dags att julpynta hemma och i alla fönster lyser det inbjudande. Efter ett grått och trist november börjar man nu vakna upp och fram till nyår ungefär kan man bara frossa i glitter, tända ljus, pepparkaksbak, doften av kanel och saffran, glögg med russin och mandel, varje söndag får man tända ett till ljus, nedräkningen kan börja...
och jag ser det redan nu som att vi börjar gå mot ljusare tider!

Efter den uppfriskande promenaden i snön gick sonen och jag (dottern fortfarande däckad i sängen) hem och åt risgrynsgröt (nix, inte hemlagad) och Pågenlimpa med griljerad helgskinka (inte heller hemlagad) och stark senap... mums. Jag vet, det är lite tjyvstart men jag kunde bara inte låta bli det när jag var och handlade igår, jag blev tvärsugen, och idag kändes det helt rätt att äta det.

Nu är klockan 11 på förmiddagen, dottern är fortfarande däckad i sängen, maken är iväg och jobbar och jag sitter här och förbereder mig för lite julpyntande. Pepparkakor hade vi också tänkt baka, men pepparkaksdegen jag köpte sinade snabbt eftersom alla gick och tog mumsbitar från den... yes, även jag... så det måste jag köpa mer av först. Men gott var det!

Hade inte maken jobbat idag hade vi förmodligen suttit hos syrran i Stockholm nu, snyft, saknar dem jättemycket, men snart kommer dem ju hit och firar jul iaf. *Längtar* Puss och kram på er och ledsen att vi inte kunde komma...

Nu ska jag försöka få liv i den däckade dottern (tonåringar är alltid trötta, utom vid midnatt verkar det som) och bära ner pyntet från vinden, och upptäcka att alla adventsstjärnor och stakar har trasiga lampor...

Långledigt! Hjälp!

2005-11-24T13:21:00.000+01:00

Helt fantastiskt! Jag är nu ledig i fyra dagar, vilket känns otroligt skönt... men samtidigt stressande... för när man har fyra dagar ledigt ska man ju hitta på massor! Redan har vi diskuterat att...

... nu kan vi ju fixa saker hemma som man aldrig annars har tid till...
... nu hade vi ju kunnat åka till syrran i Stockholm...
... nu ska vi åka och bada på Äventyrsbadet som barnen har velat så länge...
... ringa och ordna sånt man aldrig hinner annars...
... osv...

Men istället känner man sig bara hyperseg, ute är det gråååttt och blött och rått och kallt... en dag går och man har knappt fått ngt gjort och den långa lyxiga fyradagarsledigheten är slut fortare än man hinner blinka. Men det lutar nog åt att vi åker och badar i morgon iaf, bara man kommer dit är det faktiskt riktigt mysigt och barnen blir ju lyckliga.

Och idag får man väl helt enkelt bara försöka njuta utan en massa krav...

2005-11-22T12:27:00.000+01:00

"Eh, vad är ni för några egentligen?

2005-11-22T12:22:00.000+01:00

"Tänk vad lite smärtstillande och antibiotika kan göra... och massa uppmärksamhet från familjen, typ skinkbitar och ostbitar... nu är jag snart så här pigg igen!"